Riksdagen höll sitt så kallade högtidliga öppnande i går torsdag, ett nytt riksdagsår har inletts. Borta är den pompa och ståt som förr uppbar öppnandet när det hölls på slottet. Snarare är det en typiskt nusvensk avskalad ceremoni, som mer förminskar institutionen än förstärker intrycket av den som maktcenter. Om förhoppningen med den minimalistiska ceremonin är att det är riksdagens arbete i sig självt som ska lysa så har man tyvärr misslyckats.
Vår riksdag är stor, proportionellt sett större än folketinget i Danmark och stortinget i Norge. Talande är att på öppningsdagen hörs röster från både höger och vänster om att antalet ledamöter borde minska. Bland dem två tidigare talmän, socialdemokraten Tage G Pettersson och moderaten Ingegerd Troedsson, liksom tidigare justitieministern Thomas Bodström (S).
Och visst har de en poäng, vissa bedömare menar att det finns ungefär 100 ledamöter som inte bidrar utan i varierande mån sitter av tiden. Talande är att det inte finns ordinarie utskottsuppdrag för alla riksdagsledamöterna. Det indikerar att inte ens riksdagen själv ser behov av så många ledamöter.
Vårt valsystem med proportionella val och utjämningsmandat gör att antalet partier stiger. Flera partier balanserar ständigt på fyraprocentsspärren och riskerar därmed att åka ur riksdagen. Mycket av den politiska debatten handlar i dag om taktik i stället för sakfrågor. Lite som en debatt om debatten. En samlad översyn av valsystemet, särskilt fyraprocentsspärren och riksdagens storlek vore därför önskvärd.
Att krisen i världen stod i fokus när kungen öppningstalade och statsministern läste upp regeringsförklaringen är inte konstigt. Sverige är en välskött oas i en öken av oro och krisande stater. Att hålla fast vid den strama linjen med hård ekonomisk kontroll är nu klok politik. De stater som inte gjorde rätt i förra krisen 2008-2009 får betala dyrt nu. Där kastar man avundsjuka blickar mot Sverige.
Samtidigt är Sverige inte helt tryggat. Vi har en minoritetsregering som i alla frågor måste söka stöd i riksdagen. Budgetlagen gör förvisso att budgeten går igenom. Men det senaste riksdagsårets allt fler tillkännagivanden i riksdagen visar att det inte är självklart att regeringen därmed också får igenom sin faktiska politik.
Statsministern talade i regeringsförklaringen om att försöka söka breda lösningar. Det är därför en klok strategi. Särskilt när Miljöpartiet fått nya språkrör och tidigare hårda bindningar vänsterut verkar ha släppt. Partiet börjar hitta tillbaka till sina blocköverskridande rötter.
Även om minoritetsregeringen skapar oro i Sverige kan den återuppväckta parlamentarismen bli en nödvändig vitamininjektion för riksdagen. Att utgången inte är given leder till att beslutssystemet att vitaliseras. Så länge den yttre tryggheten med budgetkontroll består kan det nog vara en nyttig påminnelse om att det faktiskt är riksdagen som tillsätter regeringen och inte tvärt om.