Nu kan vi jämföra hur trygga vi är.
Samarbetsorganisationen Sveriges Kommuner och landsting, SKL, har gett ut ännu en rapport av sina "Öppna jämförelser". Sist var det sjukvården som granskades, den här gången är det tryggheten och säkerheten i landets kommuner.
Inga lätta saker att mäta. SKL tittar bland annat på antalet bränder, våldsbrott och stölder i förhållande till kommunernas befolkningsstorlek. Medborgarnas upplevelse av otrygghet och oro mäts. Räddningstjänstens arbete och kommunernas samverkan med polisen synas. SKL vill framför allt lyfta fram de goda exemplen, och gör det i form av tio-i-topp-listor. Här finns Norrbotten med. Pajala har minst antal anmälda stöldbrott i landet; 14,4 per 1.000 invånare. Övertorneå ligger också bra till; femma, med 21,1. Piteå och Luleå är duktiga på att kontrollera brandskydd. Alla Norrbottens kommuner samarbetar med polisen. Sämre ställt är det med utryckningstider för räddningstjänst, men inte så konstigt med tanke på avstånden. I flera kommuner tar även ambulansen lång tid på sig. Därför är det beklagligt att landstinget dröjt att samverka med kommunerna om insatser i väntan på ambulans. Men landstingsledningen har som bekant problem att samarbeta med kommunpolitikerna. SKL har också gjort en särskild modell för att jämföra det verkliga utfallet med vad man bör förvänta sig i teorin baserat på kommunernas förutsättningar. De skiljer ju sig åt. Då hamnar Övertorneå bra till med relativt få bränder som leder till egendomsskador. Trygghet handlar nu inte bara om olycksstatistik och kommunala insatser. Rädsla och oro beror på vem man frågar. Unga är mer rädda för överfall, äldre för bostadsinbrott. Medborgarnas känslor spelar också in. Kiruna hamnar i rankningen av uppmätt oro högt upp. Det vill säga Kirunabor är inte särskilt oroliga för brott. Trots att kommunens 9,9 anmälda våldsbrott per 1.000 invånare är fler än man "borde" ha, enligt SKL:s modell. Mängden brott och olyckor pendlar emellertid upp och ned från år till år. Medborgarnas oro och rädsla varierar också, och kan påverkas av enskilda uppmärksammade brottmål och hemska olyckor. Det gör att inga säkra slutsatser kan dras av SKL:s jämförelser om var det är tryggast att bo. Trots det ger SKL:s undersökning sammantaget en del bra information. Förutom i avsnittet om jämställdhet där man trasslar in sig rejält. SKL argumenterar för att personal för bästa resultat alltid ska spegla "den verklighet verksamheten är till för att serva", ett i sig häpnadsväckande påstående. För räddningstjänstens del är SKL:s slutsats att fler kvinnor än idag bland brandpersonalen ger ökad säkerhet och trygghet.Frågan är för vem. Den som larmar bryr sig nog mindre om personalens kön och mer om förmågan att rädda.