Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Även tolerans kan gå för långt. Arhe Hamednaca, initiativtagare till "Sharaf hjältar", en grupp som som försöker få unga invandrarkillar att ta avstånd från hedersrelaterat förtryck, sade i en DN-intervju för några år sedan "Jag tycker att det svenska samhället är för tolerant när det gäller hederskulturen. Man respekterar andra kulturer i så hög grad att man inte vågar gå emot ett förtryck som strider mot demokratiska värderingar". När han i fredags besökte Luleå för att hjälpa till med det kommunala projektet mot hedersvåld, "Med hedern i behåll", hade han samma budskap: det här handlar om allas lika rätt. Ingen ska behöva finna sig i att få sina mänskliga rättigheter kränkta av hänsyn till en viss kultur eller tradition. För de mer radikala bland mångkulturalisterna är detta en provocerande uppfattning, att det svenska samhället ska pådyvla människor från andra länder normer och värderingar som är vägledande i Sverige. Sådant ses av dessa i teorin toleranta personer som kulturellt förtryck, ja närapå rasism. En radikalfeminist som Gudrun Schyman är i stället helt okänslig för kulturella skillnader, hon ser samma kvinnoförtryck överallt. Och visst förekommer rättighetskränkningar av exempelvis kvinnor även i Sverige. Men till skillnad från i en del andra länder sanktioneras eller stöttas sådant beteende inte av samhället. Det är en viktig skillnad, som Gudrun Schyman och hennes likar väljer att blunda för. När Moderaterna för en tid sedan lanserade mänskliga rättigheter som en viktig del av svenska värderingar blev de förlöjligade. Mänskliga rättigheter är ju inget svenskt påfund. Men att något kan kallas svenskt innebär inte att det är unikt för Sverige. Idén om universella, individuella, okränkbara rättigheter utmärker Sverige, liksom flera andra länder, och är en central del i det västerländska idéarv som vi bär med oss. Tyvärr är denna idé långtifrån universellt omfamnad i vår värld. Också många människor som idag bor i Sverige lever, som Arhe Hamednaca uttryckte det, värderingsmässigt någon helt annanstans. De sitter kvar i normer från mer kollektivt inriktade samhällen. Barnen till dessa människor är de ungdomar som Arhe Hamednaca möter. De riskerar att hamna i ett ingenmansland, mittemellan det förtryckande normsystem som föräldrarna försöker påtvinga dem, och ett svenskt samhälle som av överdriven tolerans inte vågar stå upp och försvara de ungas rättigheter. Som Arhe Hamednaca poängterar handlar det inte om att samhället ska tvinga ungdomarna att underkasta sig alla svenska seder och bruk. Det går som alla borde veta utmärkt att leva på väldigt många olika sätt och ändå i enlighet med grundläggande mänskliga rättigheter. Det är ju själva poängen med ett individualistiskt, tolerant samhälle.
