LEDARE: Ledare: Rödgröna alternativ

Nej, Maria Wetterstrand var inte suverän i SVT:s partiledardebatt inför EU-valet. Hon framstod bara som så, på grund av att de övriga i sällskapet var så bleka. I onsdagens partiledardebatt i riksdagen fick Maria Wetterstrand inte vara med utan Miljöpartiets andra språkrör Peter Eriksson skickades fram. Men hade hon medverkat hade det blivit under hårdare konkurrens än i EU-valet. Det går an i en förvirrad och oseriös EU-valsdebatt att föra sig med lite fagert tal om miljö och klimat i största allmänhet. I inrikespolitiken avkrävs politikerna mer av konkretisering. Maud Olofsson (C) var först ut med att ställa de rödgröna mot väggen, gällande hur de rent konkret tänker uppnå sina klimatpolitiska mål. Är det Miljöpartiets politik, med chockhöjda koldioxidskatter, stopp för flyg söder om Sundsvall och inställda vägbyggen som gäller? Och hur blir det med kärnkraften? Samma typ av fråga kan ställas på andra områden. Blir det Mona Sahlins (S) "högre skatt för alla" som får styra skattepolitiken, eller ska slösusarna inom Vänsterpartiet sköta finanserna? Kanske ska den allmänt företagsfientlige Lars Ohly (V) i stället ta kommandot över näringspolitiken? Frågor, frågor. Men några samlade rödgröna svar finns inte, vilket får en att undra hur det går med samkörningen. Lars Ohly stoltserade med att de rödgröna blir allt bättre på att samarbeta och kommer att leverera alltmer besked desto närmare valet kommer. Men ju närmare valet kommer desto mer konkreta måste de rödgröna bli, och då kommer priset av kompromissandet bli tydligare för de S-väljare som vant sig vid att deras parti gör lite som det vill. Klart att Mona Sahlin drar sig inför det, levererar luftiga svar och undviker "Hur-frågan" som Fredrik Reinfeldt (M) uttryckte det. En annan förklaring är att de rödgröna helt enkelt saknar bra idéer. Alliansledarna skulle gärna få vara mer visionära och vågade men jämfört med de rödgröna framstår de som radikala: kunskapsskola, uppvärdering av yrkesutbildning, valfrihet inom välfärden, mer tillgänglighet inom sjukvården, ökad konkurrens, lägre skatter, kärnkraft. Mot det står vad Göran Hägglund sammanfattade som "stödpaket, bluffprogram och framtidsvisioner". Vaga visioner, kan tilläggas. När Luleås gruppledare debatterade i kommunfullmäktige häromdagen sammanfattade Thomas Olofsson (FP) med att det finns två tydliga alternativ. Det stämmer. En allians som prioriterar välfärdens kärnverksamheter och som vill se mer konkurrens och valfrihet. Och ett rödgrönt alternativ som prioriterar investeringar och föredrar att styra utan medborgare som lägger sig i. På riksplanet finns också ett tydligt alliansalternativ. Men på den rödgröna kanten verkar det kunna bli lite av varje. Lite av varje av det värsta.

Ledare: Ledare: Rödgröna alternativ