Socialdemokratins framtid är ett tema i det senaste numret av tidskriften Axess.
I samband med att numret släpptes anordnade Axess ett seminarium i Stockholm. Samtalet handlade om varför Socialdemokraterna förlorat initiativet i svensk politik.
Moderator var Lotta Gröning, välbekant krönikör för Kurirens läsare. Gästerna var förre ministern Björn Rosengren, Folkbladets chefredaktör Widar Andersson, samt journalisten Henrik Berggren som skrivit en hyllad biografi om Olof Palme.
Några av förklaringarna bakom Socialdemokratins kris som nämndes är allmänt kända. Till exempel talades om att Socialdemokraterna missförstått betydelsen av utanförskapet och att partiet ofta gjort sig till talesman för olika särintressen snarare än allmänintresset.
Men på seminariet nämndes också två förändrade förutsättningar som kanske inte har analyserats i samma utsträckning. Den ena, som togs upp av Widar Andersson på tidningen Folkbladet är att Socialdemokratin inte sedan 1920-talet haft så kompetenta motståndare som den nuvarande ledningen för Moderaterna.
Under hela efterkrigstiden var oppositionen mot Socialdemokraterna lojal i den meningen att den spelade rollen av högerspöke. Moderatledare som Holmberg, Bohman och Adelsohn var i någon mån nöjda med att vara identitetsmoderater utan makt. De utmanade inte Socialdemokraterna om rösterna från den stora majoriteten väljare.
Björn Rosengren fyllde i, och menade att borgerlighetens bristande kompetens under de åren berodde på att de inte lyckades locka till sig de duktigaste personerna. De mest begåvade och drivna studenterna gick till Socialdemokraterna därför att det var där som möjligheten till påverkan fanns.
Rosengren erkände att det lät elitistiskt att tala om att partierna stred även om att locka till sig de mest begåvade. Men han fick stöd av Henrik Berggren, som menade att just förmågan att locka till sig "begåvningsreserven" var en av Socialdemokratins styrkor på 60-talet.
Frågan som resonemanget leder fram till är om det i dagsläget är tvärtom. Kan det vara så att Socialdemokraternas läge är svårt därför att man inte längre har tillräckligt många duktiga och erfarna politiker för att bygga upp ett förtroendeingivande regeringsunderlag?
Varför förlorade i sådana fall Socialdemokraterna rollen som det naturliga valet för begåvade ungdomar med intresse för politik, och när gled det över till Moderaterna? För det måste väl vara där det hamnat, eller?
Var det socialismens moraliska förlust i samband med murens fall som fick unga att fly de röda fanorna? Eller blev karriärsugna studenter bortskrämda av Socialdemokraternas kvoteringstänkande? Handlade det kanske om Göran Persson-årens hårdföra personalpolitik?
Det är frågor som tål att tänka på.
Men börja gärna med att titta själva på seminariet. Det kommer att finnas på Axess webb-TV.