Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Föräldrarna är barnens bästa skydd, sade äldre- och folkhälsominister Maria Larsson i Gomorron Sveriges soffa och lät som en god kristdemokrat - men gjorde reservationen: "oftast". Det är en reservation värd att ta på stort allvar. Få är så utsatta och beroende som barn i förhållande till sina föräldrar. De gånger det blir fel kan det gå riktigt snett. Missbruk, psykiska problem, hedersproblematik, eller föräldrar som helt enkelt inte tar sitt ansvar eller om de gör det väljer fel sätt - oavsett vilken orsaken är far en del barn väldigt illa just på grund av sina föräldrar. Att tala om föräldraansvar i dessa fall räcker inte. Barnens väl och ve är i slutändan samhällets ansvar; ett ansvar som trots det återkommande talet om att sätta "barnens bästa" i centrum inte alltid tas. I den barnskyddsutredning som Maria Larsson, ansvarig för socialtjänstfrågor, tog emot på torsdagen, föreslås utökade möjligheter för socialtjänsten att ingripa till hjälp för ett barn även om föräldrarna motsätter sig det. Något som Maria Larsson tack och lov verkar positiv till, men som säkert kan väcka en del diskussion i hennes ibland väl kärnfamiljsvurmande parti. Utredningen föreslår även bättre uppföljning och skärpt tillsyn. Även när barnen blivit omhändertagna blir de ibland utsatta för nya kränkningar, i familjehem och på institutioner; där de kan vara lika skyddslösa som i sina tidigare hem. Här krävs enligt utredningen regelbundna kontakter med barnet från socialtjänstens sida. Överhuvudtaget vill utredningen att det ska lyssnas mer på vad barnen vet och vill. Och det låter, som vanligt, väldigt bra. Men den stora utmaningen blir att sedan också kunna ge god hjälp, på mer likvärdiga villkor över landet än idag. Det stöd som socialtjänsten kan erbjuda behövande barn skiljer sig mycket åt mellan olika kommuner. På en del ställen, bland andra Norrbotten, råder exempelvis brist på familjehemsplatser, enligt expertisen den bästa vårdformen för omhändertagna barn. Det minsta man kan begära är en allmän upprustning av kompetenskraven, som utredningen vill se för dem som handlägger barnärenden. Det pressande arbetet med att omhänderta barn leder till personalomsättning inom detta område, och då faller det alltför ofta på oerfarna, nyexaminerade socialarbetare att ta hand om det svåraste arbetet. En absurd situation som inte gynnar någon; inte barnen, inte föräldrarna och inte de stackars socialarbetare som nog gör så gott de kan. Att barnen är hela samhällets ansvar innebär också att tjänstemännen inte ska ta hela ansvaret. När ett barn farit illa vänder sig även människor som funnits i barnets närhet till myndigheterna med frågan varför dessa ingenting gjorde. Fler borde ställa den frågan till sig själva.
