Migrationsverket varnar för att flyktingmottagandet är på väg mot kaos. Som vanligt går då rikspolitikerna ut och säger att kommunerna inte tar sitt ansvar.
Det är en väldigt obefogad beskyllning. Kommunerna är i en annorlunda situation än staten när det kommer till flyktingmottagande.
På riksnivå kan man prata bort kostnadsfrågan och säga att man inte får ställa grupper mot varandra. Siffrorna jämnar ut sig på nationell nivå. Till exempel går det inte säga att fler invandrare ger oss mindre resurser att ta hand om våra äldre. Utan invandring skulle vi ju inte ha tillräckligt med arbetare för att jobba i omsorgen av de äldre.
Resonemanget är riktigt på nationell nivå.
Men på den kommunala nivån handlar politiken nästan alltid om att prioritera mellan olika intressen. Kommunerna har en begränsad, och på många orter krympande budget. Den ska fördelas mellan många människor som behöver stöd av olika slag. Flera kommuner förmår inte ge de äldre den omsorg de egentligen vill ge dem, och ofta har de heller inte har råd att ge barn med olika svårigheter den hjälp dessa behöver för att klara skolan. Då känns det förmodligen svårt att ta emot personer från utlandet som kommer att kräva stora resurser för att bli en del av samhället.
Kommunernas ovilja handlar inte om främlingsfientlighet. Senaste Sifo-mätningen i ämnet säger att runt 70 procent av svenskarna vill att den egna kommunen ska ta större ansvar för flyktingmottagningen. Inställningen bland aktiva kommunpolitiker är i principfrågan förmodligen ännu mer positiv.
Motståndet som ändå finns handlar helt enkelt om resurser. Pengar som läggs på mottagandet av flyktingar måste tas från annan kommunal service.
I sammanhanget kan man heller inte förtiga att Sverigedemokraterna just nu håller på att bygga upp sin kommunala organisation. I små kommuner med tuff ekonomi blir resursomfördelningen mycket tydlig. Därigenom får SD tydliga exempel som stärker deras grundläggande teser om invandring som ett hot mot välfärden.
Om Sverige ska kunna ta emot många fler invandrare utan egen arbetsförmåga måste lösningen vara att staten går in och garanterar deras ekonomiska och sociala situation till dess att de kan fungera som medborgare.
Den svenska invandringspolitiken är ett resultat av rikspolitiska hänsynstaganden. Framförallt att facken inte vill ha arbetskraftsinvandring. Då bör ansvaret för kostnaderna ligga på riksnivå.
Om invandringspolitiken hade bestämts av kommunerna är det troligt att Sverige i dag skulle ha haft långt fler invånare med invandrarbakgrund. Mer än hälften av Sveriges kommuner brottas med utflyttning och vill ha nya invånare.
Det är i kommunernas intresse att Sverige tar emot, och kanske aktivt söker, invandrare som kan och vill jobba.
Rikspolitiken har haft en annan inriktning och därför bör staten ta det ekonomiska ansvaret för migrationspolitiken.