Ledare: Straffad utan dom
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Luleå, riktas medieljuset än en gång mot miljöerna i svenska häkten. Självmordet i Luleå är det första i häktets historia, och ingen kan än så länge säkert säga om några fel begåtts. Den intagne satt i detta fall dessutom på en öppen avdelning. Men det är ändå bra att häktesmiljön i Sverige, där i snitt fem personer årligen tar livet av sig, diskuteras. En sak vet vi: på våra häkten daltas det sannerligen inte. Där kan folk låsas in på lång och obestämd tid, och med restriktioner som i praktiken innebär isolering. FN:s tortyrkommitté är en av flera som återkommande riktat kritik mot svenska häkten. Underbemanningen innebär en säkerhetsrisk för både personal och intagna. Kommittén har även kritiserat att det närmast blivit regel snarare än undantag att häktade blir belagda med restriktioner, och skärs av från omvärlden. Något som naturligtvis sätter hård psykisk press på den intagne. Under 2007 tog tolv personer livet av sig på svenska häkten, vilket skapade debatt om Kriminalvården och häktesmiljöerna. Ett åtgärdsprogram sattes ihop och antalet självmord sjönk. Så kanske har åtgärderna förbättrat häktesmiljön, men säker kan man inte vara. En majoritet som försöker ta sina liv inne på häktena misslyckas. Sverige har inte värre självmordsstatistik än övriga Europa inom kriminalvården, men det utmärkande är att så många självmord sker just på häktena. Naturligtvis måste de häktades intressen balanseras av risken att de kan störa en brottsutredning. Men det är viktigt att komma ihåg att häktning inte är ett straff. De inlåsta är i många fall inte dömda utan bara misstänkta för ett brott, och kan vara oskyldiga. Förutom häktesmiljön finns en annan viktig fråga att ta tag i: rättssäkerheten vid häktning. I Sverige kan man häktas på obegränsad tid. Häktningsskälen omprövas visserligen av domstol men någon övre gräns för antalet omhäktningar finns inte. Förutom det psykiskt nedbrytande för den intagne i och med ovissheten finns det också något rättsvidrigt i detta; att människor ska kunna sitta inspärrade och isolerade under ibland mycket lång tid, utan att ha dömts för något brott. Vid uppmärksammade brott talas mycket om behovet av skärpta straff och det klagas på daltande med kriminella. När en oskyldigt dömd får upprättelse eller otrevliga förhållanden på svenska anstalter och häkten uppdagas blir det annat ljud i skällan. Att försöka följa dessa snabba svängningar i debatten är inte alltid så lätt. Men det borde faktiskt vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Sverige behöver både rimligare brottspåföljder, det vill säga hårdare straff, och en mer rättssäker rättsprocess. Hög rättssäkerhet är det bästa skyddet för
både brottsoffer och brottsmisstänkta.