lyder argumentet. Ibland går det så långt att de autonoma aktivister som ger sig på människor och egendom försvaras av sina föräldrar för sitt stora engagemang, förmodligen på grund av de vuxnas nostalgiska drömmar tillbaka till den revolution som kom av sig 1968, dit rötterna till dagens autonoma rörelser kan spåras. Sådan särbehandling är något som Säpo och Brå vänder sig mot i sin rapport. De understryker föräldrarnas ansvar att inte romantisera ungdomarnas extremism eller blunda för vilka konsekvenserna kan bli. Att föräldrarna bär ett ansvar får dock inte leda till att samhället ställer sig vid sidan av och bara tittar på när unga aktivister går bärsärkagång. Så har utkommenderad polis ibland bokstavligen gjort för att inte "provocera", och de som fått sin egendom förstörd har fått höra av polisledningen att detta är föräldrarnas sak, inte polisens.
Men ett brott är ett brott även när unga begår det. Att bortförklara grov brottslighet och politisk extremism som ungdomligt oförstånd är verkligen att inte ta de unga på allvar.
Tvärtom bör enligt Säpo och Brå vuxenvärlden markera sitt avståndstagande till extremisterna, bland annat genom att det offentliga inte ger bidrag eller upplåter lokaler till våldsamma grupper.
Som tur är låter de flesta ungdomar inte sina politiska övertygelser slå över i brottslighet och demokratiförakt. Det är dem vi bör lyssna engagerat på, inte våldsverkarna.