LEDARE: Ledare: Tack för tokrensandet

Årets EU-val hade flera förlorare. På den borgerliga sidan fanns bara en vinnare: Folkpartiet, som ökade från tio till 13,5 procent i landet, och i Norrbotten nästan fördubblade sin röstandel. Folkpartiet förde en konstig kampanj, där euron och kärnkraften var två huvudfrågor trots att de inte hör hemma i EU-parlamentet. Ändå fick folkpartisternas EU-entusiasm, och så Marit Paulsen förstås, tydligen en del borgerliga väljare att byta parti. Fyra av tio moderatsympatisörer valde något annat denna gång, och flera gick till Folkpartiet. 2002 tågade moderater också över till FP. Den valframgången gjorde dåvarande partiledaren Lars Leijonborg till lejonkungen för en dag. Efter valet 2006 var den framgången glömd. Borgerligheten bröt då ett tolvårigt socialdemokratiskt maktinnehav, och dessutom i en högkonjunktur. En formidabel succé. Men folkpartiledaren Lars Leijonborg belönades av sitt parti med en förtroendedebatt och fick efter en tid avgå, eftersom partiet backade. Valframgången 2002 förklarades nu i stället med att moderata väljare bytt parti på grund av Bo Lundgren. När det gick bra var det tack vare Moderaterna, när det gick dåligt var det helt och hållet partiledarens fel, enligt de partiaktivas märkliga logik. Till Lars Leijonborgs fall bidrog också att flera folkpartister inte kände igen sig i uppgörelsen med "snällismen", och den nya inriktningen under Leijonborgs styre; av motståndarna kallad "batongliberalism" och "kravliberalism". Vilket enligt en återigen märklig logik fick de klagande att i stället samlas kring Jan Björklund, trots att han står för samma linje. 2009 besegrar så alliansen återigen de rödgröna. Den här gången gör dock Folkpartiet ett kanonval och vinner ett mandat till (som går till Cecilia Wikström från Kalix). Några dagar senare avgår Lars Leijonborg som minister och meddelar att han inte ställer upp i nästa riksdagsval. Den här gången är det på eget bevåg, enligt honom själv. Efter lång tid i politiken vill han göra något annat, och "det här är en väldigt bra tid", tycker han. Bra för honom. Men också för alliansen: petad som partiledare är man inte direkt något draglok i en valrörelse. Vilket torde vara den egentliga anledningen till att högskole- och forskningsministern får gå. Nu får Lars Leijonborg ändå sluta mer på topp än vid petningen från partiledarposten 2007. Han kan se tillbaka på goda insatser för att stärka svensk forskning, ett inspirerande globaliseringsråd och inte minst avskaffandet av kårobligatoriet, en fråga som harvats i årtionden. Allra mest bör han dock tackas för att trots allt gnäll och skäll ha bidragit till att rensa ut sitt partis värsta toksosserier, något som gjort att Folkpartiet i dag i högre utsträckning gör skäl för namnet "liberalerna".

Ledare: Ledare: Tack för tokrensandet