Allt handlar emellertid inte om sannolikhetskalkyler. Människor ser också till konsekvenserna. Även om risken för en terrorattack eller kärnkraftskatastrof är liten, ter sig följderna så fasansfulla att rädslan driver upp känslan av hot.
Riskbedömning och trygghetsvärdering är alltid något högst subjektivt. När Luleås trygghets- och folkhälsoråd presenterade sin undersökning av Luleåbornas syn på trygghet sade Håkan Ershammar, polischef för det brottsförebyggande arbetet i Luleå-Boden, helt riktigt: "Trygghet är den egna tolkningen av all form av yttre påverkan".
Det gör polisens uppdrag att skapa trygghet svårare. Trygghetsundersökningen som utfördes under mars-april i Luleå visar att 17 procent av Luleåborna utsatts för någon typ av brott. Men oron för att bli ett brottsoffer är betydligt större; 62 procent är oroliga. Att fler är oroliga än de som utsatts för brott är högst rimligt, men den stora skillnaden tyder på en viss övervärdering av riskerna. Faktum är att Luleå med relativa mått mätt är en trygg stad att leva i. Luleå har mindre brottslighet än vad som kan förväntas av dess befolkningsstorlek. Polisen och andra aktörer, bland annat kommunen som också ingår i trygghetsrådet, har alltså lyckats relativt väl med att uppnå trygghet, objektivt sett. Ändå finns en utbredd oro, om än mindre i dag än för tre år sedan då motsvarande undersökning gav en siffra på över 70 procent oroliga. Det positiva är att oron inte verkar manifestera sig på annat sätt än i en känsla. Mycket få avstår från att gå på krogen, åka buss eller gå på bio på grund av oro för brott. Oron stänger oss inte inne. Sedan är det naturligtvis beklagligt att människor går runt och bär på onödig oro. Men den oron är svår att komma åt för myndigheterna. Det verkar snarare som att vi blir mer känsliga för allt som kan uppfattas som ett hot mot vår trygghet ju mer objektiv trygghet det offentliga levererar med sina olika insatser. Men det är mer ett problem för politiker och psykologer än för polisen.