Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
I förra veckan gick den allmänna motionstiden i riksdagen ut. 3.815 motioner blev den totala skörden; knappt elva motioner per ledamot. Om kvantitet i det här fallet alls är ett kvalitetsmått så ligger Krister Hammarbergh (M) från Luleå ganska bra till. Hans femton motioner placerar honom över genomsnittet. Flera av Hammarberghs motioner berör frågor med en tydlig koppling till länet; artistskatt, försvarets helikopterverksamhet, travsport, vattenkraft, björnkött och älgjakt. En av motionerna tar upp Malmberget i Gällivare kommun. Enligt Krister Hammarbergh är situationen i gruvorten mindre känd än den omtalade stadsflytten i Kiruna: "Malmberget befinner sig redan mitt i den process som kommer att starta i Kiruna. Den påverkan som sker på samhället och dess invånare är betydande", skriver han i motionen. Mycket har sagts och skrivits om de svårigheter den utökade gruvdriften kommer att ställa kommunerna inför i framtiden, men Krister Hammarbergh vill framför allt uppmärksamma regeringen på att det är de enskilda invånarna som påverkas mest, "i synnerhet de som har sitt eget boende i anslutning till rasområdena". Han har tidigare bland annat agerat för att utöka rätten till kompensation för dem som bor i nära anslutning till ett gruvområde. Hur situationen ser ut i Malmberget beror lite på vem man frågar. Gruvbolaget LKAB hävdar att man gör mer för medborgarna än vad lagen egentligen kräver. Politikerna tycker nog att de gör så gott de kan. Följer man allmänhetens debatt på kuriren.se får man en annan bild. Men då ska man också komma ihåg att de mest negativa ofta är de som hörs mest i webbdebatten. I veckan som gick höll LKAB och Gällivare kommun samrådsdagar, där befolkningen skulle få säga sitt om fastighetsflytt och vad som ska bevaras i Malmberget när gruvan växer. Stämningen verkar ha varit ganska god. Det bådar i sådana fall gott. En lösning där alla blir helt nöjda finns inte, men målet måste vara att många blir något så när nöjda. Trots den ibland hätska diskussionen sitter ju alla egentligen i samma båt. Beroendet är, på gott och ont, ömsesidigt. Om nu LKAB gör mer än vad de behöver är det inte mer än rätt, med tanke på företagets ekonomiska muskler och stora beroende av en väl fungerande kommun där människor vill bo och verka. Kommunmedborgarna måste i sin tur beakta att Gällivare skulle få det svårt utan gruvbrytningen, som står för en fjärdedel av sysselsättningen. Detta får dock, som Krister Hammarbergh påpekar, inte innebära att hänsynen till de enskilda invånarna på något sätt åsidosätts, bara för att stora ekonomiska intressen står på spel. Framtiden för gruvkommunerna och deras invånare blir tuff nog även om alla parter lyckas komma överens. Men vem har någonsin påstått att det skulle vara lätt att leva nära en gruva?
