I juni skrev försvarsberedningen i sin omvärldsrapport att den militära upprustningen i Ryssland är oroande. Samtidigt konstaterade försvarsberedningen att den ryska upprustningen skedde ”från en låg nivå” och att det är ”långt till den omfattning övningsverksamheten hade i Sovjetunionen”.
Jojo. Den omvärldsrapporten höll bra precis i sex veckor.
Den jättelika och oaviserade beredskapsövningen som fram till på lördag genomförs i centrala och östra Ryssland, med omkring 160.000 man, 5.000 stridsfordon, 130 stridsflygplan och ett 70-tal örlogsfartyg, är den största militärövningen i världen sedan 1967: Alltså betydligt större än de flesta sovjetiska övningarna under kalla kriget.
Den "låga nivån" de svenska försvarspolitikerna refererar till stämmer antagligen bättre överens med verkligheten i Ryssland under 1990-talet. Sedan Vladimir Putin tillträdde 2000 har de ryska försvarsutgifterna tredubblats.
Enligt Stockholm International Peace Research Institute satsar Ryssland motsvarande 90 miljarder dollar per år på försvaret. Och mer ska det bli. Fram till 2020 planeras ytterligare 767 miljarder dollar gå till militären. Den "låga nivån" har passerats med råge. Under samma tidsperiod har för övrigt Sverige sa?nkt sina fo?rsvarsutgifter fra?n 8,2 miljarder dollar (2000) till 6,2 (2012).
I september arrangeras nästa ryska storövning, Zapad, vilket översatt till svenska betyder väst. Ryssland övar den gången tillsammans med Vitryssland – och man gör det i omedelbar närhet till både Baltikum och Finland.
Ryssland har på kort tid blivit mer auktoritärt, mer oberäkneligt och mer militärt slagkraftigt. Det är inte alldeles lätt att förutse vad president Putin och den ryska försvarsmaktens chef Sergej Sjojgu har i kikaren när de blixtinkallar en jättelik beredskapsövning. Men övning ger färdighet. Och Sverige måste som alla andra stater med Ryssland som granne fundera hur man bemöter utvecklingen, inte bara den nuvarande, utan också den som skulle kunna komma.
Till försvarsberedningens försvar kan man möjligen anföra att det är svårt att göra förutsägelser om framtiden. Vem hade till exempel förutspått 11 september-attackerna, Georgien-kriget eller den arabiska våren? Samtliga är exempel på händelser som har stor inverkan på svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Det är osannolikt att Ryssland i närtid skulle rikta ett anfall mot Sverige. Däremot kan Sverige bli indraget i alla fall. Sverige förbinder sig genom solidaritetsförklaringen att ingripa vid en militär konflikt i vårt närområde. Och hade det blossat upp en konflikt i Baltikum hade vi på grund av vårt strategiskt viktiga läge vid och i Östersjön blivit indraget i alla fall.
Vad ska vi dra för slutsatser av försvarsberedningens felbedömning av Rysslands förmågor och övningskapacitet? Ska politikerna hålla på och utreda ända fram till försvarsbeslutet 2015, när slutsatserna av deras omvärldsanalys uppenbarligen redan har felat?
Nej, det är dags att regeringen kopplar greppet om försvarspolitiken.