Snart är det då dags för EU-val. Stalltipsen är att valdeltagandet blir högre än tidigare år. Ändå tror ingen att allmänhetens intresse blir mer än måttligt. Vem bär ansvaret för detta ointresse? Först och främst väljarna. Det har aldrig varit så enkelt att hitta information, även om vad som pågår i EU-parlamentet - förutsatt förstås att man vill. Många verkar hellre välja att avstå. Tyvärr gör inte de övriga medansvariga, medierna och partierna, sitt bästa för att underlätta den demokratiska processen och öka intresset. "På fem år har ingen hört av sig" sade EU-parlamentarikern Anna Ibrisagic (M), Luleå, i Nordnytts utfrågning av Norrbottens kandidater. Just nu är medieintresset stort, men det är svårt att ta igen fem förlorade år på fem veckor. De politiska partierna har i sin tur snarare försvårat och förvirrat med sina valkampanjer. Mycket lite har sagts om vad kandidaterna konkret har uträttat eller vill uträtta i EU-parlamentet. Partierna har i stället tagit upp sina inrikespolitiska favoritfrågor; jobb, offentliga finanser, kärnkraft. Medan kandidaterna har profilerat sig i frågor som EU-parlamentet idag har ingen eller liten makt över: utrikespolitik, regler för alkoholinförsel, jordbruksstöd. Många har också sagt sig vara emot ökad överstatlighet, men det gäller i de flesta fall bara vissa områden. Så länge det rör sig om hjärtefrågor är toleransen mot ett klåfingrigt och mäktigt EU större. Vilken makt som ska föras tillbaka till nationalstaterna har det getts dåligt med besked om. Junilistan är ett undantag, de vill se ett helt annat EU-samarbete, och Vänsterpartiet vill gå ur. Båda har dock problem med att förklara vad EU-parlamentet ska göra åt saken. Resonemanget brukar landa i att parlamentet är en bra plattform för opinionsbildning. Plattformar för politiker råder det dock ingen brist på, och ännu en är troligen långtifrån ett tillräckligt argument för att motivera väljarna att gå och rösta. De mer diffusa ideologiska skillnaderna bidrar också till förvirring och ointresse. Skillnader finns dock. Den som föredrar ökade möjligheter för arbetskraft och vårdtagare att röra sig fritt i Europa ska rösta borgerligt. Den som vill se ett EU som reglerar arbetstider och fackliga rättigheter ska rösta på S. Tycker man att ett fritt Internet är den allt överskuggande frågan är Piratpartiet rätt alternativ. Och vill man se ett EU-parlament som håller emot snarare än driver på EU-harmonisering är det Junilistan som gäller. Finns det fortfarande inget som passar återstår blankrösten. En blankröst skickar åtminstone en tydlig signal till makthavarna: att de misslyckats med att övertyga. Den signalerar dessutom större respekt för rösträtten än alternativet soffan.
