Det är bara att titta på andra av de krav Vänsterpartiets kongress antog i helgen, som 90 procent i ersättning från a-kassan för 90 procent av löntagarna, och slopade karensdagar. Partiet har "höga ambitioner på välfärdsområdet" som Lars Ohly uttrycker det (DN 8/5).
Kostsamma ambitioner, men i Vänsterpartiets värld är det bara att låna eller höja skatter om det behövs. Pengar finnas alltid att hämta någonstans. Att den här inställningen i och med kongressen hamnar i medieljuset gör det svårare för Mona Sahlin (S) att fortsätta hävda att Vänsterpartiet numera är ett ekonomiskt ansvarstagande parti.
Samtidigt ska skillnaderna mellan de rödgröna partierna inte överdrivas. Miljöpartiet vill också att människor ska arbeta mindre, och delar Vänsterpartiets kärnkraftshat och skepsis mot det kapitalistiska konsumtions- och tillväxtsamhället. Inom Socialdemokraterna finns många som gärna skulle se att partiet höjde ambitionen för höjda bidragsnivåer och skatter, och reglerade mer. När Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson på V-kongressen talade om att "det är alldeles för lätt att bli rik i Sverige", talade hon också för många socialdemokrater. De rödgröna partierna har därutöver det gemensamt att de inte ser några gränser för vad som kan åstadkommas med politiska styrmedel. Finanskrisen verkar i de rödgrönas värld aldrig ha inträffat, utan alla problem kan mer eller mindre skyllas på regeringen. Bristen på verklighetsförankring märks också i hur oppositionen slarvar med att ge besked om vad de vill. Deras budgetmotion och överenskommelser är fulla av oklarheter om hur olika förslag ska utformas i praktiken. Mycket skjuts på en framtid de rödgröna inte ens verkar ha försökt att göra sig en egen bild av; oppositionen saknar en seriös analys av de utmaningar som svensk ekonomi står inför. De tre vänsterpartierna föredrar att leva i sin egen verklighet.