Expressen tog i med de stora rubrikerna i fredags. Vice statsminister och klimatminister Isabella Lövin (MP), kunde tidningen berätta, har flugit kors och tvärs över hela världen för 1,5 miljoner kronor under denna mandatperiod. Och då har hon ofta valt business class-biljetter, trots regeringskansliets riktlinjer om att välja det billigaste alternativet.
Uppmärksamheten är väl befogad. Man ska ju leva som man lär och det är väldigt avslöjande när Lövin och Miljöpartiet som gärna vill uppfostra svenskarna hur de ska bete sig – bland annat med en flygskatt som fördyrat och försämrat Norrbottens förbindelser med omvärlden – visar sig agera på ett helt annat sätt själv.
Men även om Isabella Lövin förtjänar kritik för dubbelmoral eller bristande hantering av skattemedel så vore det olyckligt att det leder till en uppfattning att det är något skumt att resa med flyg. Det är det inte. Lövin har brutit mot sin ideologi och ingenting annat.
Att flyget belastar planeten, genom koldioxidutsläpp från förbränningen av fossilt flygbränsle, ska inte förnekas. Inte heller att biltrafiken är kraftigt överbeskattad i förhållande till flyget.
Men mot bakgrund av hur flyget är anslutet till EU:s system med utsläppsrätter framstår regeringens försök att begränsa flygresandet genom en ensidig svensk flygskatt bara som symbolpolitik utan nämnvärda positiva miljövinster. Vill man att flyget ska beskattas hårdare för hur det belastar klimatet så behöver det ske genom internationella överenskommelser.
Flyget är särskilt betydelsefullt för Norrbotten. Om det ska gå att leva och verka även i den nordligaste delen av landet så krävs det snabba och kostnadseffektiva interregionala kommunikationer.
Sverige är stort, utdraget i nordsydlig riktning och glest bebyggt. Den region som saknar realistiska förbindelser med huvudstaden och en internationell flygplats hamnar snabbt på efterkälken.
Som en perifer och exportberoende nation, långt ifrån de internationella marknaderna och mötesplatserna, är utrikesflyget också av större vikt för Sverige än för de flesta andra nationer. Det är exempelvis svårt för ett miljöpartistiskt statsråd att ta sig till FN:s högkvarter i New York eller klimatmötet i Bonn på en skattesubventionerad elcykel.
Så även om Lövin förtjänar kritik så innebär det inte automatiskt att det färdmedel hon flitigt använder – som är helt avgörande för Norrbottens och Sveriges förbindelser med omvärlden – också förtjänar att bespottas.