Socialdemokraternas kongress i Örebro var aldrig ägnat att bli den ”renässans för det politiska samtalet” som det talades om i kongresshandlingarna. Partistyrelsen hade dragit in den fria motionsrätten inför kongressen.
Därmed senarelades den öppna diskussionen om orsaken till partiets katastrofala valresultat – det sämsta på över 100 år. På det sättet undveks också uppslitande konflikter om de eftergifter som gjorts till Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna för att Stefan Löfven åter skulle kunna besätta statsministerposten.
Mandatperioden kommer utan tvekan att bli obekväm för Centerpartiet och Liberalerna efter att man splittrat borgerligheten och röstat nej till sin egen statsministerkandidat. Men Januariöverenskommelsen (Jöken) gör Socialdemokraternas sits minst lika knölig, trots att man fick behålla regeringsmakten, då partiet riskerar att urholkas av väljarförluster till båda ytterkantspartierna – samtidigt.
När Stefan Löfven tvingas avskaffa värnskatten, sänka marginalskatterna och arbetsgivaravgifterna, modernisera arbetsrätten och införa friare hyressättning – åtgärder som beskrivits som ”för höger” för Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna – så provocerar det de fackliga organisationerna och partiets interna vänsteropposition. Vissa av kritikerna har redan hunnit organiserat sig i en särskild S-förening under namnet Reformisterna, var politiska program på många punkter går tvärt emot Jöken.
När den S-ledda regeringen – pressade av MP, C och L – tvingas till eftergifter i den restriktiva migrationspolitik som Socialdemokraterna gick till val på så riskerar partiet att blöda mer väljare till Sverigedemokraterna. Om Löfven däremot inte genomför det partierna enats om kan det uppröra Centern och Liberalerna på ett sätt som äventyrar hela det svajiga och onaturliga regeringsunderlaget.
Överenskommelsen över blockgränsen, vars enda syfte var att hålla Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet undan inflytande, riskerar därmed att urholka mitten och stärka ytterkanterna.
Osäkerheten kring Jöken lever vidare efter helgens S-kongress och nya frågor tränger fram. Hur mycket miljöpartistisk, centerpartistisk och liberal politik kan Socialdemokraterna överleva? Hur länge kan diskussionen om partiets framtid skjutas upp och vad händer med väljarstödet under tiden?
Socialdemokraternas lokala företrädare tycks inte veta vad partiledningen vill eller vad den försöker uppnå. Utan bara att de vill skjuta diskussionerna på framtiden.