I regeringsförhandlingarna med Socialdemokraterna krävde Centerledaren Annie Lööf bland annat sänkta skatter på jobb och företag, reformerade turordningsregler, liberalare arbetsrätt och en friare hyressättning.
Att en socialdemokratisk regering skulle gå med på dessa relativt långtgående krav för att säkra regeringsmakten var svårt att tro. Särskilt som varje S-regering är beroende av Vänsterpartiets stöd för att den ska kunna tillträda.
Försöket att realisera en regering som ingen vill ha – där Socialdemokraterna från regeringsställning driveren borgerlig politik åt de borgerliga – var dömt att misslyckat.
Att Centerpartiet inte skulle få igenom särskilt många marknadsliberala krav i förhandlingarna med Stefan Löfven (S) var således väntat. Frågan var hur Centern skulle reagera på detta besked.
På en pressträff under måndagen meddelade Annie Lööf att hon säger nej till vidare
samarbete och att C kommer att rösta nej till Stefan Löfven som statsminister. Därmed faller Löfven sannolikt i statsministeromröstningen.
”Jag ville att de här samtalen skull leda till något bra. Jag beklagar att S inte tog den här chansen. För oss är det otänkbart att medverka till fyra mer år av socialdemokratisk politik.”
Ett bra besked. Den sakpolitiska samhörigheten, inte minst i den viktiga ekonomiska politiken, finns inom alliansen.
I en regering bestående av ett eller flera borgerliga partier skulle Centerpartiets liberala reformagenda inte bara motvilligt förpassas till en utredning – utan tvärtom välkomnas.
Samtidig gav Annie Lööf inga besked huruvida Centerpartiet nu avser att hjälpa Ulf Kristersson (M) till statsministerposten. I stället uppmanade hon Moderaterna och Socialdemokraterna att ttre månader efter valet a ett större ansvar för att dyrka upp låsningarna i regeringsfrågan. Blockeringarna finns inom andra partier, inte hos Centerpartiet, menade Lööf.
Det är en beskrivning som kan diskuteras. Centerpartiet och Liberalerna är de enda partierna som i riksdagskammaren sagt nej till båda statsministerkandidaterna. Annie Lööf och Jan Björklund har till och med tryckt på röd knapp till sin egen statsministerkandidat, som lovat att driva den politik som C och L säger sig företräda.
Att berömma sig själv för att ha gjort det yttersta för att dyrka upp lösningarna i regeringsfrågan, men kritisera Moderaterna och Socialdemokraterna för att blockera alla vägar framåt, är mer än lovligt magstarkt.