TV4 Nyheterna rapporterade i går att läkare väljer att säga upp sig i protest mot handläggarna på Försäkringskassans hantering av sjukintyg. Missnöjet gäller beskrivningar av hur patientens tillstånd kan påverka arbetsförmågan, som ”icke medicinskt kunnig personal” på Försäkringskassan inte anser tillräckliga.
På sätt och vis är det förståeligt att läkare, som ägnar allt större del av sin arbetstid tid åt administration och dysfunktionella IT-system och allt mindre åt patientmöten, protesterar mot vad man upplever som irriterande och onödiga tillägg till sjukintyg.
Men i sak är det inte ett dugg märkligt att handläggarna på Försäkringskassan efterfrågar kompletteringar och förtydliganden till läkarnas diagnoser, som stöd till en korrekt bedömning. Det är knappast så att de kontaktar läkarna för att trilskas med dem.
Det är läkarnas jobb att göra en medicinsk värdering, att beskriva det i ett intyg och tala om hur patientens tillstånd kan påverka arbetsförmågan. Utifrån läkarnas uppgifter är det sedan Försäkringskassans uppgift att besluta om rätten till sjukpenning.
Det finns flera anledningar till att sjukintyg från en läkare inte automatiskt bör leda till sjukpenning. En är att vissa läkare sjukskriver även när det inte är medicinskt motiverat, kanske för att undvika en konflikt.
Alla vill inte arbeta, av en mängd olika skäl. Kostar det inget att missbruka sjukförsäkringen, kommer fler människor att stanna hemma i stället för att komma tillbaka till jobbet.
Gör samhället inte noggranna kontroller av arbetsförmågan kommer sjukskrivningarna att öka. Något som inte enbart är negativt för de offentliga finanserna, utan även för individen.
Det är stor risk för att en onödig sjukskrivning faktiskt gör patienten sjukare, vilket framkommer bland annat i Riksrevisionen granskning från 2016: ”Är sjukskrivning bra för hälsan?”
Rapporten visar att nekad sjukpenning i genomsnitt ökar chanserna att återgå i arbete, samtidigt som det minskar risken att lämna arbetsmarknaden med sjuk- och aktivitetsersättning tre år efter beslutet.
Det är oftast bättre att jobba i den utsträckning som man faktiskt kan, än att dra ner persiennerna och långvarigt isolera sig från yrkeslivet. Ju längre man är frånvarande från arbetet och en produktiv vardag desto större blir hälsoriskerna.