I grund och botten är det enkelt. Att vara hemma med barn kostar pengar. En möjlighet är att föräldrar själva står för den kostnaden. Till exempel genom att den förälder som arbetar försörjer den som är hemma, genom att föräldrarna har ett visst sparkapital som de succesivt tar av eller genom att de lånar pengar som sedan betalas tillbaka när de börjar arbeta.
En annan möjlighet är att föräldraledigheten finansieras med skattepengar. I Sverige har vi ju till exempel en statlig föräldrapenning som räcker till 16 månaders föräldraledighet.
Men var kommer skattepengarna ifrån? Jo, från skattebetalare. Till exempel småbarnsföräldrar, eller blivande småbarnsföräldrar, eller före detta småbarnsföräldrar. Faktum är att många skattebetalare någon gång i sitt liv kommer att gå igenom denna fas. Föräldraförsäkringen finansieras alltså förr eller senare, till stor del av föräldrarna själva.
Detta är inget unikt. Långtidsutredningen 2003 kom fram till att i genomsnitt går 8 av 10 skattekronor som en individ betalar in, tillbaka till denne, över ett livslopp.
Ur det perspektivet är det svårt att förstå varför det är så kontroversiellt att ifrågasätta om vi verkligen behöver ha en så omfattande statlig föräldraförsäkring. Skulle man till exempel kunna tänka sig att ha åtta månaders föräldrapenning och sänka skatten med motsvarande summa? Föräldrarna kan därefter välja om de vill finansiera fortsatt barnledighet eller en dagmamma eller ge en slant till mor- och farföräldrar som tar hand om barnet.
Den liberala tankesmedjan Timbro har nyligen prövat idén – med efterföljande ramaskri. Kritikerna tycks inte begripa vad det innebär att något är skattefinansierat. En dylik reform skulle alltså inte göra det ”dyrare att ha barn”. Däremot skulle den ge mer frihet till föräldrar att välja det som är bäst för dem.
Problemet är bara att i Sverige verkar det i varje givet läge endast finnas ett enda alternativ som är rätt. 480 dagars föräldraledighet är lika mycket naturlag i dag som 225 dagar var det 1995. Märkligt …
Den nuvarande politiken är dessutom paradoxal. Å ena sidan anses det oerhört viktigt att barnen går i förskola från tidig ålder. Detta ska främja kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Å andra sidan anses det oerhört viktigt att samma barn är hemma länge med sina föräldrar. Var är jämställdhetsargumetet då?
480 dagar är en högst godtycklig gräns som säkert passar utmärkt för vissa och mindre bra för andra. Men det får man väl inte säga i det här landet …