Under de nio år som gått sedan anställningsformen visstidsanställning infördes av alliansregeringen år 2008 har 1,1 miljoner gått från arbetslöshet till allmän visstidsanställning. Ändå vill Socialdemokraterna ta bort den möjligheten.
Jag känner en av de där 1,1 miljonerna. Det råkar vara en person som är nyanländ till Sverige och som efter mindre än ett år här inte lärt sig språket helt och hållet. Som tack vare ett tips från en kompis fick jobb en butik, och nu glatt kan konstatera att han inte bara har massor av jobb utan också pratar svenska nästan hela tiden med kollegor och kunder.
Det vill Socialdemokraterna sätta stopp för.
Partiet går till val med ett paket av reformer av arbetsmarknaden, däribland att ta bort den allmänna visstidsanställningen. Det vill säga möjligheten att anställa någon för en begränsad tid – max två år – utan en tillsvidareanställning. S hävdar att det handlar om ”trygghet på jobbet”. Men det kommer att innebära att fler blir kvar i arbetslöshetens otrygghet.
Förslaget visar tydligt hur lite man bryr sig om dem som inte har ett jobb och som riskerar att inte få ett. Eller hur mycket man sitter i knäet på LO. Fackförbundet betalar ju trots allt för S valrörelse och vill avskaffa den allmänna visstiden.
Allt som skulle kunna göra arbetsmarknaden mer flexibel och lättare att komma in på är man emot.
Med fler invandrare borde arbetsmarknadspolitiken gå åt motsatt håll. I stället väljer Löfven, påhejad av LO, att bygga upp en tidsbomb. Partiet som påstår sig vara emot klyftor går till val med en politik som kommer att befästa klyftan mellan dem som har ett jobb och dem som inte har det.
Men det är inte bara med invandringen i beaktande som den allmänna visstiden borde få bli kvar. Socialdemokraternas förslag ligger helt i otakt med tiden i övrigt också.
När Löfven själv kom ut på arbetsmarknaden, som svetsare, och så småningom engagerade sig i IF Metall, arbetade var femte person inom industrin. I dag har den siffran halverats. Då var industrisemester fortfarande ett levande begrepp. Arbetstiderna anpassades utifrån produktionen i fabriken och på verket.
Sedan dess har vi rört oss in i det postindustriella samhället med ett arbetsliv som kräver betydligt mer flexibilitet. Men Socialdemokraterna håller fast vid en politik som utformades för en annan tid. Som av en händelse har partiets opinionssiffror också halverats sedan slutet av 1970-talet. Det tragikomiska är att S är lika mycket förlorare på sin egen politik som någon annan.