Var femte person som dör pÄ ett sjukhus i Norrbotten dör ensam. Denna sorgliga statistik har uppmÀrksammats av Moderaternas oppositionsrÄd Mattias Karlsson. Han har motionerat till regionstyrelsen om att en handlingsplan bör tas fram för att sÀkerstÀlla att detta inte sker.
Det Àr i och för sig lovvÀrt att frÄgan lyfts. Kanske kan, som Karlsson Àr inne pÄ, den offentliga vÄrden bli bÀttre pÄ att samarbeta med olika volontÀrorganisationer. Röda korset bedriver redan en viktig besöksverksamhet pÄ mÄnga hÄll i landet. Kanske kan man frÄn vÄrdens sida ocksÄ underlÀtta för anhöriga att finnas nÀra dem som stÄr inför döden.
Men i ett större perspektiv Ă€r det vĂ€rt att fundera över hur politiken pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt bĂ€r skulden till detta problem. Den svenska vĂ€lfĂ€rdsstaten hĂ€nger, som historikerna Berggren och TrĂ€gĂ„rdh pekat pĂ„ i boken Ăr svensken mĂ€nniska, intimt samman med statsindividualismen. En ideologisk idĂ© om att individer, med statens hjĂ€lp, ska göras oberoende av mĂ€nniskor omkring sig. Det civila samhĂ€llet och relationer till familj och grannar ska ersĂ€ttas av myndigheter och sociala trygghetssystem.
I statsindividualismens Sverige tar förskolepedagoger, inte mor- och farförÀldrar, hand om de mindre barnen. Den som blir sjukskriven eller arbetslös behöver inte flytta hem till mamma för att fÄ ekonomin att gÄ ihop. Och kommunalanstÀlld hemtjÀnstpersonal hjÀlper Àldre med stÀdning och matinköp.
I bÀsta fall innebÀr det förstÄs att den som inte har ett socialt nÀrverk omkring sig kan fÄ hjÀlp och stöd i livets olika skeden. I vÀrsta fall leder det till att den medmÀnsklighet som inte stÄr pÄ en lönelista uteblir. Att mÄnga mÀnniskor tillbringar de sista ögonblicken i livet ensamma Àr ett exempel pÄ det. Minst lika bekymrande Àr alla de mÀnniskor som innan dess lever ensamma i Äratal. Vem bryr sig om dem?
En konsekvens av den omhĂ€ndertagande vĂ€lfĂ€rdsstaten har blivit den sĂ„ kallade nĂ„nannanismen. Varför ska jag? Ăr det inte kommunens uppgift? FrĂ„gan behöver inte ens vara illa ment, utan sprungen ur att vi blivit vana att myndighetsbeslut krĂ€vs för att nĂ„got ska bli gjort.
Men vad fĂ„r oss att tro att det offentliga skulle vara mindre tafatt? âRent spontant sĂ„ tycker jag ocksĂ„ att ingen ska behöva dö i ensamhet pĂ„ vĂ„ra sjukhus, men frĂ„gan Ă€r hur vi ska organisera upp detâ, kommenterar regionrĂ„d Maria Stenberg (S) frĂ„gan.
Det Àr hög tid att inse att politikens och vÀlfÀrdsstatens begrÀnsningar nÀr det gÀller grundlÀggande mÀnskliga behov.