Var femte person som dör på ett sjukhus i Norrbotten dör ensam. Denna sorgliga statistik har uppmärksammats av Moderaternas oppositionsråd Mattias Karlsson. Han har motionerat till regionstyrelsen om att en handlingsplan bör tas fram för att säkerställa att detta inte sker.
Det är i och för sig lovvärt att frågan lyfts. Kanske kan, som Karlsson är inne på, den offentliga vården bli bättre på att samarbeta med olika volontärorganisationer. Röda korset bedriver redan en viktig besöksverksamhet på många håll i landet. Kanske kan man från vårdens sida också underlätta för anhöriga att finnas nära dem som står inför döden.
Men i ett större perspektiv är det värt att fundera över hur politiken på många sätt bär skulden till detta problem. Den svenska välfärdsstaten hänger, som historikerna Berggren och Trägårdh pekat på i boken Är svensken människa, intimt samman med statsindividualismen. En ideologisk idé om att individer, med statens hjälp, ska göras oberoende av människor omkring sig. Det civila samhället och relationer till familj och grannar ska ersättas av myndigheter och sociala trygghetssystem.
I statsindividualismens Sverige tar förskolepedagoger, inte mor- och farföräldrar, hand om de mindre barnen. Den som blir sjukskriven eller arbetslös behöver inte flytta hem till mamma för att få ekonomin att gå ihop. Och kommunalanställd hemtjänstpersonal hjälper äldre med städning och matinköp.
I bästa fall innebär det förstås att den som inte har ett socialt närverk omkring sig kan få hjälp och stöd i livets olika skeden. I värsta fall leder det till att den medmänsklighet som inte står på en lönelista uteblir. Att många människor tillbringar de sista ögonblicken i livet ensamma är ett exempel på det. Minst lika bekymrande är alla de människor som innan dess lever ensamma i åratal. Vem bryr sig om dem?
En konsekvens av den omhändertagande välfärdsstaten har blivit den så kallade nånannanismen. Varför ska jag? Är det inte kommunens uppgift? Frågan behöver inte ens vara illa ment, utan sprungen ur att vi blivit vana att myndighetsbeslut krävs för att något ska bli gjort.
Men vad får oss att tro att det offentliga skulle vara mindre tafatt? ”Rent spontant så tycker jag också att ingen ska behöva dö i ensamhet på våra sjukhus, men frågan är hur vi ska organisera upp det”, kommenterar regionråd Maria Stenberg (S) frågan.
Det är hög tid att inse att politikens och välfärdsstatens begränsningar när det gäller grundläggande mänskliga behov.