Universitetet – är det värt det? Tidskriften the Economist ställer en relevant fråga. För den enskilde studenten kan det tyckas självklart att en högre utbildning lönar sig. Särskilt i Sverige där utbildningen är skattefinansierad och studiemedlen generösa. Men inkomstskillnaderna är små och marginalskatterna höga. Dessutom innebär flera års studier lika många år med förlorad förvärvsinkomst.
För samhället då? Inte heller ur det perspektivet är det givet att mer högre utbildning alltid är bra. Enligt en rapport som gjordes för några år sedan till socialförsäkringsutredningen har en majoritet av alla anställda en längre utbildning än de behöver.
Samtidigt är kompetensbrist ett av de största hindren för företagens tillväxt. Här finns uppenbarligen ett problem.
En förklaring är att högskoleutbildningar prioriterats på bekostnad av yrkesutbildningar. Kanske börjar idén om fyra års högskoleutbildning i början av yrkeslivet, ofta helt utan koppling till arbetslivet, som sedan följs av jobb fram till pensionen bli förlegad?
Den som behöver lära sig nya färdigheter inom det snabbrörliga IT-området kan använda sig av mikroinlärning och youtube-kurser. Men även på läkare och företagsjurister ställs allt högre krav att hålla sig à jour. Hur går det ihop med dagens utbildningssystem?
Den amerikanske ekonomen Bryan Caplan intar en radikalt kritisk hållning i sin nyutkomna bok ”The Case Against Education: Why the Education System is a Waste of Time and Money”, som alltså handlar om varför utbildningssystemet är ett slöseri med tid och pengar. Enligt Caplan är nyckelordet signalering. Det väsentliga med en master-examen är inte utbildningen i sig, utan pappret som visar att du klarat av den.
En tydlig illustration är platsannonser där företag söker en ”civilingenjör eller civilekonom”. Men ska vi bekosta flera års utbildning om den främst har en signaleringseffekt?
Den diskussionen är frånvarande i svensk politik. Bara vi utökar antalet högskoleplatser blir allt bra, har varit i synnerhet socialdemokratisk politik. Den samhällsekonomiska kalkylen svajar, men det finns ytterligare ett problem: Kvantitativa mål innebär att kvaliteten kommer i andra hand.
Häromdagen avslöjades att tre amerikanska forskare hade lyckats få in ett antal fejkade uppsatser i genusvetenskap i olika vetenskapliga tidskrifter. Händelsen tyder på bristande kvalitet inom disciplinen.
Vi kan förstås bara spekulera i hur det hänger ihop med vidlyftiga ekonomiska satsningar på detta ämne. Men osannolikt är det inte.