Den brittiska regeringen har beslutat att inrätta en ensamhetsminister. Syftet är att råda bot på ensamhet bland äldre. Bland annat har läkare nu börjat skriva ut sociala aktiviteter på recept.
Svenska politiker verkar ställa sig försiktigt positiva när Sveriges Radios Ekot ställer frågan i en enkät – minskad ensamhet ska vara en prioriterad fråga. Liberalerna går till och med till val på att minska ensamheten, enligt partiets sjukvårdspolitiska talesperson Anna Starbrink, som tycker att en ensamhetsminister är en intressant tanke (SR 2/8).
Det är alltså ingen omöjlighet att den regering som bildas efter valet innehåller en ensamhetsminister – eller blir det en nationell samordnare? Som om alla mellanmänskliga problem kunde lösas med lite social ingenjörskonst.
Man kan dessutom fundera över om inte just den politiska inblandningen bidragit till en situation där många äldre känner sig ensamma. Statsindividualismen, som varit en bärande idé i det svenska välfärdsbygget, går ut på att människor, med hjälp av staten, ska göras oberoende av varandra. Politikens fokus har, sedan 1960-talet, varit en kraftig expansion av skattefinansierade välfärdstjänster, från vaggan till graven. Det civila samhället och mellanmänskliga relationer har spelat en underordnad roll i välfärdsbygget.
Om svenska politiker nu vill bryta den trenden är det välkommet. Men det verkar svårt att backa välfärdsstaten. I årets valrörelse föreslår till exempel Moderaterna att barn ska gå en timme längre i skolan varje dag. Steg för steg, ständig utbyggnad.
Tittar man på lite statistik visar sig verkligheten dessutom vara mer komplex än man kan tro. Jag har själv ofta, med viss avundsjuka, sneglat på Medelhavsländerna där man på restauranger ser äldre omgivna av barn och barnbarn.
Man tänker sig att ensamheten skulle vara mindre i södra Europa där familjebanden är starkare och vuxna barn ibland till och med bor hemma hos sina föräldrar, som i Italien.
Men när äldre tillfrågas om de känner sig ensamma visar det sig tvärtom att den upplevda ensamheten är mindre i norra Europa, som Nederländerna, Danmark och Sverige, än i södra Europas Grekland, Spanien och Italien.
En möjlig förklaring är kulturell. Kanske förväntar sig äldre här att faktiskt tillbringa mer tid själva. Men det säger något om svårigheten att lösa frågan på politisk väg.
Samma studier visar att den viktigaste faktorn för att inte känna sig ensam är att leva tillsammans med en partner. Jaha, det blir väl Tinder på recept då.