Den senaste veckan har Syndikalisterna i Stockholm lanserat en digital kampanj mot appen Yepstr. I appen kan ungdomar matchas ihop med folk i grannskapet som behöver hjälp med barnvakt, gräsklippning, hundpassning etc. Enligt Syndikalisterna är detta utnyttjande av barn. För oss andra framstår det som ett smidigt sätt för unga att hitta extraknäck för lov och helger.
Trots det hör jag ofta personer uttrycka viss tveksamhet när det gäller den här typen av tjänster: Är det verkligen säkert för 16-åringar att använda gräsklippare? Som om inte ungar hade klippt gräset åt grannar i alla tider. Men kanske har det allmänna trygghetsknarkandet gått så långt att till och med detta nu anses vara en verksamhet som kräver skyddsombud och säkerhetskläder.
Samtidigt finns det de som uppmärksammar farorna i vår överdrivna rädsla för risker och går till motattack. I USA har fenomenet fått namnet ”free range kids”. Frigående barn. Tanken är att barn mår bra av att kunna röra sig fritt. De överbeskyddande attityder som blivit allt vanligare skapar, i längden, mindre trygga och glada barn. I spetsen för rörelsen står tvåbarnsmamman Lenore Skenazy.
Via Skenazys twitterkonto hittar jag ett aktuellt skräckexempel. Inför Halloween har en del vårdkliniker erbjudit gratis röntgen av barnens godis. Jag vet inte exakt vad man förväntar sig att hitta. Men det blir en tydlig illustration på när sund försiktighet sedan länge övergått i paranoia. Riktigt så långt har vi inte kommit här. Men vad säger att vi inte kan importera även detta, om vi för tjugo år sedan kunde importera Halloween?
Ta detta med att gå själv till skolan. I början av 1980-talet fick 94 procent av alla svenska barn gå själva till skolan. Tjugo år senare hade siffran halverats.
Men hur hänger det ihop med att var och varannan förälder funderar över hur de ska få ungarna att gå ut i stället för att sitta fastklistrade vid mobil och dator?
Unga i dag har mindre sex, rapporterade SR:s Ekot (1/11). Ökad skärmtid tros vara en av orsakerna. Det får mig att undra om inte en del föräldrar tycker att det är rätt praktiskt när barnen håller sig inne med Snapchat och Minecraft. Då är ju risken obefintlig för att tonårsdottern blir gravid och att tolvåringen klipper tårna av sig.
Men är det så livet ska levas? Kanske är det till och med aktiviteter som innehåller ett visst mått av risk och eget ansvar som har störst chans att locka barnen från spännande datamiljöer? Snart är det jul; varför inte lägga ett paket kondomer och en fickkniv i paketen i stället för en ny mobiltelefon?