Påfallande många visade sig ha en knytblus i garderoben. Och de som inte hade det tog vad som fanns för att visa sitt stöd för Svenska Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius när hon avgick förra veckan.
Således kunde man se alltifrån ministrar som Annika Strandhäll, Tomas Eneroth och Mikael Damberg i till kulturpersonligheter som Marc Levengood och Helena Bergström posera i knytbluskreationer. Självklart. Det här är ju en aktion som är som klippt och skuren för den som har ett instagramkonto att hålla igång eller ett valår att fylla med utspel.
Då verkade det spela mindre roll att bakgrunden till Danius avgång och händelserna därikring inte var helt klarlagda. Svenska Akademien är inte en myndighet som lyder under offentlighetsprincipen, om man säger så. Det finns de som menar att bristen på transparens är ett problem och att akademien borde bli mer öppen.
Det är mycket möjligt att akademiens arbete behöver reformeras. Vid dess sammankomst i går diskuterades till exempel kungens förslag att stadgarna ska ändras så att personer självmant kan begära utträde ur sammanslutningen. Det är i sig inte konstigare än andra förändringar som har skett under akademiens historia. Till exempel när man ändrade stadgarna så att kvinnliga ledamöter kunde bli aktuella och Selma Lagerlöf valdes in.
Det står dock klart att akademiens anseende är skadat av den senaste tidens händelser. För dess egen skull vore det bra om den utredning som en advokatbyrå anlitats för att göra om kopplingar till den så kallade kulturmannen och eventuellt jäv, redovisas öppet. Men återigen, Svenska Akademien är ingen myndighet. Knytblusaktionerna och uttalanden från diverse politiker visar att de saknar spärrar för vad man som politiker ska lägga sig i.
Göran Greider skriver i en kolumn för ETC (11/4) att problemet är ett ”avpolitiserat” kulturklimat och föreslår att ledamöterna ska sitta på tidsbegränsade mandat. Detta illustrerar tydligt vänsterns samhällssyn där allt ska inordnas under det politisk-demokratiska systemet och underkastas den för dagen rådande ideologin. Det om något vore ytterst olyckligt för akademien och för svensk litteratur i stort. Ett öppet samhälle är beroende av kulturinstitutioner som står fria från politiken.
När kulturminister Alice Bah Kunhke, i sällskap med en rad borgerliga politiker, därför lånar sig till knytblusprotesten visar de att de är beredda att offra den principen för ett populistiskt utspel. Ur ett större perspektiv är det värre än de interna problem som Svenska Akademien dras med.