Vad f-n får jag för pengarna? Leif Östling fick förra året avgå som ordförande för Svenskt Näringsliv efter att ha ifrågasatt vad han egentligen fick ut av de inbetalade skattepengarna.
Kanske tänkte Connie Dickinson ungefär detsamma när hon påbörjade en utbildning vid Mälardalens högskola. Eftersom Dickinson kommer från USA, ett land utanför EES-området, fick hon bekosta utbildningen själv. 170 000 kronor för fyra terminer.
Men programmet Analytical finance visade sig inte motsvara förväntningarna. Lärarnas kunskaper i engelska var dåliga och det fanns varken tillräckligt med stolar eller datorer till studenterna. Betalar man 170 000 kronor för en utbildning där man riskerar att få tillbringa föreläsningen sittande på golvet undrar man nog vad man får för pengarna.
Även Universitetskanslerämbetet kritiserade utbildningen och underkände den på fyra av fem punkter. Eftersom Dickinson köpt en tjänst fanns ett avtal mellan henne och högskolan och hon kunde ställa legitima krav på att få pengarna tillbaka. För någon vecka sedan kom Högsta domstolens utslag. Mälardalens högskola ska betala tillbaka två tredjedelar av avgifterna till Dickinson.
Men hon är ju inte den enda som gått en undermålig utbildning. De svenska studenter som gått samma program har visserligen inte betalat några utbildningsavgifter. Däremot har de lagt ner tid och kostnader för uppehälle. Enligt juridiska bedömare kan det finnas möjlighet även för dessa att få ersättning. Men hur många kommer att gå igenom en rättsprocess för att kräva det?
Ett problem med skattefinansierade välfärdstjänster är att vi lätt glömmer vad de faktiskt kostar. Som när SVT:s utrikeskorrespondent Carina Bergfeldt kommenterade en sjukvårdsräkning hon fått efter en operation i USA: ”Det finns länder där sjukvård är gratis. Och det finns länder där det inte är det.” Här gör Bergfeldt samma misstag som så många andra när hon får det att låta som om den skattefinansierade vården i Sverige vore gratis.
Ett sätt att göra kostnaderna mer synliga vore att införa avgifter även för svenska medborgare. En mindre terminsavgift skulle ge studenter starkare skäl att överväga utbildningsvalet noga. Men också större möjligheter att ställa krav på den tjänst som erbjuds.
Men även med bibehållen skattefinansiering är det där med att skicka en räkning inte en så dum idé: ”Din kurs i kulturgeografi har kostat 45 000 kronor vårterminen 2018.” eller ”Kalles förskoleplats kostar 150 000 kronor i år.” Ett tydligt kvitto som svar på frågorna ”vad får man?” och ”var det värt det?”.