Jag har letat mig in i bibliotekets magasin för att hitta Alvin Tofflers Framtidschocken från 1970 när den äldre bibliotekarien dyker upp mellan hyllorna. ”Ah, Op, det där är en helt utdöd klassificering.” Op? ”Ja, framtidsstudier, det skrivs inte längre några böcker i det ämnet”, hävdar han.
Framtiden inställd? Nåväl, det kanske finns andra förklaringar. Teknokratiska visioner och program för framtiden var på modet när Tofflers bok kom ut. Romklubbens Tillväxtens gränser är ett exempel. På andra sidan Järnridån var man fullt sysselsatt med att utarbeta femårsplaner för hur mycket kol, stål och olja som skulle produceras. Kanske ska man helt enkelt tolka frånvaron av nya Op-böcker så att det storskaliga samhällsplanerandet fick sig en rejäl törn när Sovjetblocket kollapsade.
Men Tofflers poäng är inte att vi borde göra grandiosa planer för framtiden. Som futurolog – ett lika utdött yrke – ställer han sig till och med skeptisk till att vi kan förutse den. Däremot, menar han, måste vi lära oss att hantera snabba förändringar.
Det är lika sant nu som då. I själva verket är många av de förändringar som Toffler pekar på minst lika aktuella idag. En mer rörlig arbetsmarknad. Personuthyrning och hoppjerkor hette det då, i dag pratar vi om bemanningsföretag och gig-ekonomi. En större mångfald familjekonstellationer. Ökad geografisk rörlighet. Informationsteknologins utbredning.
När allt detta sker i snabb takt riskerar människor att drabbas av ”framtidschock”. Kanske kan detta tillstånd delvis förklara många av de politiska rörelser vi har sett det senaste decenniet? Väljare, som, likt filosofen på X2000, vill dra i nödbromsen.
I fiktionens värld handlar moderna framtidsskildringar om ett post-apokalyptiskt samhälle. Katastrofen är ett faktum för ett fåtal överlevande. I realiteten samlar folk konserver, vattendunkar och tändstickor i förråden. Det är i sig ingen dålig idé – de kan ju användas även vid ett strömavbrott.
Men vi borde också ägna oss åt mer realistisk framtidsprepping. Enligt Toffler behöver vi gradvis vänja oss vid förändringar och lära oss att praktiskt hantera dem. En ökad förändringstakt ställer exempelvis nya krav på utbildningsväsendet, både för vuxna och barn.
Den slutsatsen äger fortfarande giltighet. Även om det konkreta förslaget att förskolebarn bör bekanta sig med ubåtar som en förberedelse på det kommande undervattenssamhället låter lite spejsat, så här femtio år senare. Fast vad ska framtiden säga om 2010-talet när vi samlade proviant för att klara en zombieinvasion?