När statsminister Stefan Löfven (S) talade i Almedalen under tisdagen var det segregationen som stod i fokus. Under talet lyfte Löfven den tragiska verklighet som präglar många problemområden. Han talade om extremism, om utanförskap och om kvinno- och åsiktsförtryck. Han var noga med att påpeka att de attacker på poliser, brandmän och ambulanspersonal, som blivit allt vanligare, under inga som helst omständigheter kan accepteras. Statsminister skildrade utsatta områden med stor otrygghet där en hög andel inte har jobb och där trångboddheten är stor.
Att denna fråga lyfts är mycket angeläget, då problemen i vissa områden i Sverige är mycket illa ute. Det går att tala om att parallella samhällen växer fram, där kriminaliteten och hopplösheten ligger som en våt filt över vardagen. Löfven har också rätt i att detta problem inte går att lösa i ett nafs utan att det måste till breda, långsiktiga satsningar.
Det som under lång tid var Socialdemokraternas framgångsrecept var att bekämpa fattigdom och utsatthet med generella välfärdsreformer som alla fick del av, varför toleransen för de höga kostnaderna blev större. Några sådana lanserades dock inte av statsministern. Inte ens en höjning av barnbidragen kunde han utlova, trots att det är ett av partiets vallöften.
Istället är det selektiva satsningar mot enskilda grupper som gäller. Satsningar ska göras på vissa områdens skolor, Arbetsförmedling, civilsamhälle och myndighetsservice, men bara omkring 250 miljoner kronor skjuts till vilket inte lär ge någon större effekt. Att större satsningar uteblir förklarade finansminister Magdalena Andersson (S) med att de migrationsrelaterade kostnader just nu är för omfattande för att resurser ska kunna lösgöras.
Vad som också saknas hos Socialdemokraterna är det bredare perspektivet. Det räcker inte att svenska myndigheter gör punktinsatser i problemområdena. Om mer än bara symptomen ska angripas krävs det utöver att ordning och trygghet återställs, inget gott växer ur kaos och rädsla, att folk kommer i arbete och ges verktygen att själva skapa sig en bättre framtid.
Därför är det dumt att regeringen höjer skatten för familjer och försvårar för småföretag som vill anställa. Har man ett arbete och egna resurser så kan man själv lyfta sig ur utanförskapet, istället för att förlita sig på misslyckade offentliga åtgärder. Historien har visat att utveckling bäst skapas underifrån, men då måste det också till rimliga förutsättningar.