Som ledare för Alliansens största parti har Kinberg Batra goda utsikter att bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Men vägen dit är lång och snårig. Och hon har inte precis haft någon lätt start.
Efter valförlusten blev Moderaterna av med sina tre viktigaste företrädare, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Carl Bildt, och de har lämnat ett tomrum efter sig som partiet – och svensk poltik – har haft svårt att fylla.
I en period när Moderaterna hade behövt tid för återhämtning och idéutveckling har partiet blivit utmanat från två olika håll.
I går presenterade DN/Ipsos siffror som visade att Moderaterna på ett år tappat 8 procent av sina väljare till Sverigedemokraterna och 4 procent till Centerpartiet. Väljarflykten har varit särskilt stor under det senaste kvartalet.
Anna Kinberg Batra har kritiserats för att hon använder ett tillkrånglat och mekaniskt politikerspråk i intervjuer och debatter. Det ligger något i det. Men stelheten är förhoppningsvis ett problem som går över med tiden.
Med mer vana i rollen som partiledare och statsministerkandidat finns alla möjligheter att hon blir mer intresseväckande att lyssna på. Att hon visar sig vara beredd att leda utvecklingen av Moderaternas politik är betydligt viktigare.
Sveriges utmaningar ser i dag inte ut på samma sätt som de gjorde 2006 och 2010. Det betyder inte att allt idéarbete från regeringsåren omedelbart ska skotas. Men samhällsanalysen måste uppdateras och anpassas för samtiden. Det gäller försvaret och migrationspolitiken, som Anna Kinberg Batra har varit inne på. Men det gäller också arbetsmarknaden.
I samma veva som Moderaterna blev ”det nya arbetarpartiet” övergavs olyckligtvis alla planer på förändringar av arbetsrätten. De nya Moderaterna hade ingen lust att stöta sig med LO och arbetsmarknadens insiders i onödan.
Som Anders Borg i efterhand konstaterat var det ett stort misstag att inte reformera arbetsmarknadslagstiftningen när man hade chansen.
Effekterna är uppenbara. Systemet med las och höga skatter har skapat en arbetsmarknad där få nya kommer in och få etablerade vågar röra på sig. Sverige har Europas högsta ingångslöner och lägsta andel låglönejobb. Trösklarna är så höga att många unga och utlandsfödda aldrig får en chans att etablera sig.
Sverige behöver en moderniserad arbetsmarknad, där lagstiftningen förändras för ökad produktivitet, trygghet och flexibilitet.
Har Anna Kinberg modet att gå i täten för dessa förändringar, eller tycker hon at det är bekvämare att undvika omvälvningar?