Sverigedemokraterna fick 17,5 procent i riksdagsvalet och har företrädare i alla riksdagens utskott. SD deltar som vilket parti som helst bland annat i konstitutionsutskottet (som granskar
regeringen) och försvarsberedningen (som analyserar Sveriges långsiktiga försvarsförmåga) samt i den parlamentariska kommittén ska utreda den framtida migrationspolitiken.
Men Sverigedemokraterna är som enda riksdagsparti inte inbjudna att tala och resonera om hur Sverige kan vända utvecklingen när det gäller gängkriminalitet och dödsskjutningar.
Denna upplysning lämnade inrikesminister Mikael Damberg (S) i SVT Agenda (1/9) efter att moderatledaren Ulf Kristersson uppmanat till blocköverskridande samling mot den eskalerande gängbrottsligheten. Damberg säger att Sverigedemokraterna har ”en annan värdegrund än övriga”, och att SD:s förklaringsmodell är ”för grund”. Har vi inte växt ifrån detta än? Finns det fortfarande någon som tror att isolering och exkludering fungerar på lång sikt? Har inte SD profiterat tillräckligt på sin favoritberättelse om sig själva som de etablerade partiernas mobboffer?
Oavsett vad man känner inför partiets bruna rötter och de underströmmar av hat och främlingsfientlighet som fortfarande bubblar upp till ytan ibland så kan SD, med drygt 17 procent av väljarstödet inte få igenom någonting på egen hand.
Vad säger det om Mikael Damberg och Socialdemokraterna, att de inte tror att de är fast förankrade nog i sina egna värderingar för att våga resonera och överlägga med hela riksdagen, däribland riksdagens tredje största parti, för att stoppa den skenande gängkriminaliteten? En fråga där det sakpolitiskt finns betydande samsyn mellan Socialdemokraterna, de fyra borgerliga partierna och Sverigedemokraterna.
Men att Sverigedemokraterna till varje pris måste hållas utanför de blocköverskridande samtalen om gängbrottligheten följer ett välbekant mönster. Utfrysningen av SD var en förutsättning för att Stefan Löfven skulle kunna bli statsminister. Genom att måla upp Sverigedemokraternas politik som förfärlig försöker Socialdemokraterna utmåla Januariöverenskommelsen – som innehåller politik som strider mot allt som S traditionellt har stått för – som nödvändig.
Hur allvarligt Socialdemokraterna än ser på gängkriminalitet och dödsskjutningar tycks det inte vara mer akut än att hålla ihop den oheliga förening som är Januariöverenskommelsen.