Efter att Liberalernas partistyrelse och riksdagsgrupp sagt ja till att släppa fram S-ledaren Stefan Löfven som statsminister sade partiledaren Jan Björklund att alliansen inte var död utan ”pausad”. Tyvärr var det inget skämt. Det är klart att alliansen på riksplanet är historia.
Den borgerliga värderingsgemenskapen och motståndet till socialismens idéer finns visserligen fortfarande kvar. Ja, vissa hävdar till och med att M, C, KD och L är mer enade när det gäller sakpolitiken än någonsin tidigare. Men det intima och tillitsfulla samarbetet och den enade fronten som bidades inför valet 2006 har egentligen inte existerat på flera år.
När Centerpartiet och Liberalerna, i en parlamentarisk verklighet där SD ingår och inget av de traditionella politiska blocken har egen majoritet, väljer att tillsammans med Vänsterpartiet bli stödparti åt en S/MP-regering framför att vara med i en borgerlig regering slogs den sista spiken i kistan. Det har dock inte saknats tillfällen att begrava tanken om en tätt sammanflätad allians.
Idén om att det fanns ett förtroligt borgerligt äktenskap kunde upphört när Liberalerna avvek från och röstade med de rödgröna för ökad kvotering av föräldraförsäkringen och ett avskaffat vårdnadsbidrag. Att Centerpartiet och Liberalerna plötsligt backade undan från missförtroendeförklaringen mot försvarsminister Peter Hultqvist (S) kunde också ha lett till att insikten om att skilsmässan var ett faktum. Liksom Centerpartiets beslut att tvärtemot de övriga borgerliga partierna stödja den rödgröna regeringens så kallade gymnasieamnesti, trots att Annie Lööf kallade lagen för usel.
De senaste åren har alliansen byggt mer på grundläggande värderingar än på ett aktivt och förtroendefullt samarbete. I valrörelsen gick allianspartierna inte fram med något valmanifest eller ens en gemensam ståndpunkt i regeringsfrågan. Ännu mindre kunde de enas om vilken linje som skulle gälla i migrationspolitiken.
Vad allianssamarbetets formella upphörande betyder för möjligheten att driva borgerlig politik kommer framtiden utvisa. Möjligheten att stoppa skadliga förslag från S och MP riskerar dock avsevärt att försvåras om inte de borgerliga partierna förmår dyrka upp låsningarna mellan sig.