Det globala säkerhetsläget har tyvärr förändrats till det sämre. Mellanöstern står i brand och vissa menar att konflikten mellan shia- och sunnimuslimer liknar dem som låg bakom det trettioåriga kriget. Inbördeskriget i Syrien har pågått längre än andra världskriget och drivit hälften av landets invånare på flykt.
Kinas stormaktsambitioner krockar med internationell rätt och andra staters intressen vilket yttrar sig i konflikter med flera grannländer. Osäkerheten kring hur det går med avvecklingen av Nordkoreas kärnvapenprogram är mycket stor.
Även i Europa har läget försämrats. EU-samarbetet pressas av Brexit, stora flyktingvågor och en frammarschande nationalism i Centraleuropas forna kommunistdiktaturer. Den inhemska jihadistiska miljön utgör ett pågående och reellt hot.
I USA har en oberäknelig president, med ett dunkelt förhållande till Ryssland, fått omvärlden att tvivla på styrkan i den transatlantiska länken – som är avgörande för stabilitet och säkerhet i Europa.
Samtidigt rustar Ryssland upp sin krigsmakt i syfte att utvidga Kremls geopolitiska inflytande och återta den ställning som gick förlorad med Sovjetunionens fall
Anfallet på Georgien, ockupationen av Krim och det pågående lågintensiva kriget i östra Ukraina visar att Ryssland inte är rädd för att använda vapen för att nå sina mål.
Genom desinformation, datahacking och påtryckningar försöker Ryssland underminera och angripa det öppna demokratiska samhället. Med annekteringen av Krim slutade den europeiska säkerhetsordningen, som den har sett ut efter andra världskriget, att existera.
Även i Sveriges omedelbara närhet har läget försämrats. I Finland genomfördes nyligen en massiv polisinsats, understödd av militär och kustbevakning, mot ett bolag med rysk bakgrund som på tveksamma kommersiella grunder köpt upp tomter, fastigheter och mark längs med djupa farleder i Åbo skärgård. Några timmar efter razzian meddelade försvarsutskottets ordförande Ilkka Kanerva att utländska markinköp på militärstrategiska platser Finland måste begränsas.
Inte minst det tidigare framgångsrika samarbetet i Barentsregionen utsätts för prövningar. Norge, som länge haft konfliktfria relationer med Ryssland, har sedan en tid tillbaka kunnat vittna om ett attitydskifte gällande gränser och samverkan i norr.
Under militärövningen Zapad 17 förra hösten, där Ryssland övade blixtanfall mot flera västerländska stater (däribland alliansfria Sverige och Finland) förvrängde ryska styrkor civilflygets kommunikation och navigering i Nordnorge genom elektronisk krigföring.
Dessa händelser i våra nordiska grannländer angår Sverige i allra högsta grad.
Mot bakgrund av annekteringen av Krim och påtryckningarna mot de baltiska länderna är det inte märkligt att försvarsdebattens fokus riktats mot det fram till nyligen nästintill helt demilitariserade Gotland och den betydelse som ön tillmäts vid en konflikt i Östersjöområdet.
Men sjö- och flygförbindelser i Nordnorge och kärnvapenbaser på Kolahalvön är minst lika militärstrategiskt viktiga. Liksom kontroll över farleder i finska skärgården.
Vid en eventuell konflikt mellan väst och Ryssland kommer Sverige att dras in i krigshandlingar enligt samtliga tänkbara scenarier.
I tidskriften Axess varnar Karlis Neretnieks, generalmajor och tidigare rektor vid Försvarshögskolan, just för att ensidiga satsningar på försvaret av Östersjön kan till leda till att hoten mot Finland och Norge kommer i skymundan:
"Under kalla kriget var det i första hand Sverige som ”skyddade ryggen” för Natos stridskrafter i Norge genom att försvara övre Norrland. En förmåga som Sverige i praktiken avvecklat och därmed öppnat upp för ryska militära operationer riktade mot norra Norge, med de följder det kan få för sjö- och flygförbindelserna till Skandinavien och eventuellt också över Atlanten. En sällan diskuterad, eller insedd, konsekvens av dagens svenska försvarspolitik."
Mot den bakgrunden är det inte underligt att Försvarsberedningen i sin delrapport från i december 2017 pekar ut Norrbotten som ett av fem militärstrategiskt viktiga områden som kan komma att dras in i en konflikt mellan Nato och Ryssland.
Nästa år ska riksdagen avgöra den långsiktiga inriktningen för det svenska försvaret. Utvecklingen bortom de snäva gränserna i Östersjön ställer krav inför detta beslut.