Under Folk och försvars rikskonferens i Sälen var försvarsminister Peter Hultqvist (S) föredömligt tydlig med att utvecklingen i Ryssland inte lämnar utrymme för illusioner eller godtrogenhet.
Det är helt korrekt. Rysslands styrs av en militaristisk och korrumperad regim som griper inhemska oppositionsledare, ger näring åt etnisk nationalism, bedriver cyberkrigföring, invaderar grannländer och rustar upp sin vapenmakt i syfte att utvidga Kremls geopolitiska inflytande.
Ironiskt nog bygger regeringens säkerhetspolitiska linje till stor del just på godtrogenhet.
Den solidariska säkerhetspolitiken innebär att vi förväntar oss att EU:s medlemsländer och de nordiska länderna ska ställa upp med militärt och civilt stöd upp på samma sätt som vi lovar ställa upp för dem. Men några faktiska löften existerar inte.
Det är en utsatt och riskabel position. En situation som försvagas ytterligare 2019, då Storbritannien väntas lämna EU-samarbetet.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg förklarade i Sälen att Nato inte ger några säkerhetsgarantier till ett land som inte är medlem.
Några ömsesidiga försvarsgarantier finns inte heller i de nya avsiktsförklaringar som Sverige har slutit med exempelvis USA, Storbritannien och Finland.
Annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina har till sist aktualiserat Sveriges geopolitiskt utsatta läge. Det har inneburit en välkommen kursändring i försvarspolitiken, bort från Göran Perssons omfattande regementsnedläggningar och Fredrik Reinfeldts behandling av försvaret som ett ”särintresse”.
Men trots att det spridit sig en bred politisk enhetig att det inte räcker med ett begränsat försvar som ägnar sig åt utlandsinsatser utan att Sverige också behöver ett territoriellt försvar, backar politikerna fortfarande inte upp besluten med tillräckliga resurser.
Som ÖB Micael Bydén påminde om före jul så saknas resurser för att Försvarsmakten efter 2020 ens ska kunna behålla den begränsade förmåga den har i dag.
Försvarsbudgeten befinner sig för närvarande på omkring en procent av BNP. Det är mindre än vad grannländerna runt Östersjön skjuter till och knappt hälften av vad Sverige satsade vid Kalla krigets slut. Nato kräver samtidigt försvarsutgifter på två procent av BNP av sina medlemsländer.
Vad Sverige behöver göra är att i nära samarbete med likasinnade grannländer stärka försvaret så att det verkar avskräckande och konfliktdämpande i närområdet. Detta låter sig inte göras utan två grundläggande förutsättningar: Utökade försvarsanslag och ett medlemskap i Nato.