Jag kom att tänka på hungerhormonet ghrelin när jag läste tidningen i går. När magsäcken är tom och glukosnivån i blodet är låg producerar den mer ghrelin, som signalerar till hjärnan att kroppen behöver mer energi.
När maten spänner ut magen minskar däremot halterna av ghrelin, och vi börjar känna mättnad.
Nå, jag kom i alla fall att tänka på hungerhormonet ghrelin när jag än en gång läste om politikerkostnader och de heltidsarvoderade gruppledarna i Luleå kommun.
I Sveriges rikdag finns inget statligt avlönat skuggkabinett. Inte skulle oppositionen bli hungrigare om man hade en skuggstatsminister eller en skuggfinansminister inklistrad i en jättekoalition. Snarare tvärtom.
Trots det anser sig kommunerna, landstingen och regionerna behöva sådana uppdrag.
Det är olyckligt. Förekomsten av avlönade oppositionsråd i kommun- och regionstyrelserna bidrar många gånger till att sudda ut gränserna mellan majoritet och minoritet.
Minoriteten blir till slut så involverad i representationen, i maktutövningen, i prioriteringar och beslut att det inte går att göra sig en bild av hur kommunen eller regionen skulle styras om det var oppositionen som var i majoritet.
Som i Luleå, där Moderaterna sitter och nickar ja och amen åt så gott som allt som en vänstermajoritet beslutar om.
Om det ändå inte bedrivs någon oppositionspolitik, vad ska vi då med proppmätta oppositionsråd och gruppledare till? De har ju bevisligen i Region Norrbotten och Luleå kommun utrymme för en massa inkomstbringande sidouppgifter vid sidan om sitt politiska förtroendeuppdrag.
Som det heter på latin – Cibi condimentum est fames – hungern är den bästa kryddan.
Det skulle blåsas ny kraft i kommun- och regionpolitiken om oppositionen, oavsett om den är borgerlig eller socialistisk, kunde hålla sig längre bort från köttgrytorna.
Dra ner på skattebetalarnas onödiga kostnader för att försörja och smörja beslutsmaskineriet. Till alla partier.
Nuvarande nivå på partistöd och arvoden skickar en väldigt avslöjande signal om vad politikerna prioriterar.