I en mjukvarudriven värld är det lätt att känna sig som en kung, när Facebook filtrerar nyheterna åt dig och Spotify har koll på vilken musik du gillar. Men tänk om känslan av kontroll och autonomi bara är en illusion?
Om du funderar en stund, så upptäcker du snart att det inte är du som styr. Apparna och webbsidorna som du använder i vardagen är uppbyggda kring en logik och ett antal parametrar som inte är av naturen givna. De har designats av folk med intressen och agendor.
I dagens digitaliserade värld har de som förstår sig på programmering ett övertag – inte bara ekonomiskt (se Bill Gates, Jeff Bezos, Mark Zuckerberg, Larry Ellison med flera) – utan också politiskt och socialt. Vi resten icke-programmerare? Vi är passiva passagare som lägger vår framtid i andras händer.
I Sverige har vi god tillgång till datorer, surfplattor och internet i skolan, men tyvärr har ”fler datorer” alltför ofta kommit att betraktas som en universallösning. Eleverna har utbildats till att bli framtidens digitala konsumenter, inte producenter.
När utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) införde programmering som ett tydligt inslag i grundskolan och på gymnasiet – med start från hösten 2018 – så togs det emot med glädje av it- och telekombranschen, som ser ett oändligt behov av mjukvaru- och systemutvecklare. Lärarkåren var inte lika entusiastisk.
När Lärarnas riksförbund frågade sina matematiklärare hur förberedda de var svarade sju av tio som undervisar på högstadiet att de inte hade någon kompetens på området och åtta av tio att de kände sig osäkra på att undervisa i programmering. På gymnasiet saknade fyra av tio kompetens inom programmering och sex av tio kände sig osäkra.
Hur ska lärarna kunna undervisa i ett ämne de inte behärskar? Och hur kan Fridolin införa programmering på schemat utan att se till att förutsättningarna för att genomföra beslutet finns?
Det är en bortkastad chans av utbildningsministern att genomdriva något riktigt intressant.
Programmering har potential att ge skoleleverna mer självständighet. De flesta kommer antagligen inte att skapa nästa killer app – som är så användbar att folk kommer att köpa en speciell hårdvara eller ett operativsystem för att köra programmet – men alla behöver ha större förståelse för teknologin som formar oss som individer och som samhälle. Den kunskapen kan hjälpa våra ungdomar att ta en aktiv – snarare än passiv – roll i vår nya sköna värld.
Men först måste naturligtvis lärare utbildas i ämnet programmering.