I torsdags meddelade regeringen att Cecilia Malmström nomineras till ytterligare en mandatperiod som svensk EU-kommissionär.
Utnämningen är en framgång både för Malmström och för Folkpartiet.
Statsminister Fredrik Reinfeldt poängterade att Malmström inte bara har regeringens förtroende utan även oppositionens. Det är föga förvånande. Malmström har inte gjort sig känd som en provocerande politiker under sin tid som kommissionär.
Hennes främsta bedrift är tveklöst det gemensamma europeiska asylsystemet. Det var en utdragen process, men behövlig. De många asylsystem som användes av medlemsländerna var långt ifrån samstämmiga, vilket har lett till obalanser i mottagandet.
Vilka effekter det gemensamma systemet får återstår att se. Förslaget godkändes av Europaparlamentet för ett drygt år sedan och håller som bäst på att implementeras runtom i EU. Om det leder till en mer enhetlig hantering av asylprocessen kan det dock få stor betydelse.
Medan Malmström har ägnat sig åt hur människor tar sig till Europa har hennes partikollega Erik Ullenhag haft ansvar för dem när de väl har anlänt. Integrationsministern har dessutom haft fullt upp. I veckan meddelades bland annat att en utredning ska tillsättas med syfte att ta bort rasbegreppet ur svensk lagstiftning. Ett välkommet initiativ från regeringens sida.
På senare tid har rasbegreppet letat sig in i den svenska debatten på ett aldrig tidigare skådat vis.
Det har importerats av identitetsvänstern i den eviga strävan att slippa acceptera att människor är något mer än en etikett.
Därmed är det inte förvånande att exempelvis Zakarias Zouhir, ordförande för Afrosvenskarnas riksförbund samt vänsterpartist, går i taket över regeringens förslag och kallar det för ett försök att ”sopa det här under den blågula mattan och låtsas som att vi inte har rasism i samhället”. Det är struntprat.
Ingen förnekar att det finns rasism i Sverige. Det är tragiskt och bör motarbetas så effektivt som möjligt. Det innebär dock inte att ras hör hemma i den svenska lagstiftningen. Grunden för vårt samhälle är att alla ska behandlas lika. Lagar ska vara blinda, de ska inte se till människors hudfärg mer än de ska bekymra sig om hårfärg. Att låta lagar baserade på rastilldelning existera är att tillåta rasism att fortsätta existera.
En rasfri lagstiftning är en viktig markering, och ett stort steg mot ett samhälle där människors hela liv inte reduceras till en futtig beteckning. Vi är alla födda någonstans, har en yrkesroll, föräldraskap, brinnande fritidsintressen och en lång rad olika erfarenheter och insikter som gör oss till dem vi är. Lagar som låtsas som något annat är inte mycket värda.