Catarina Kärkkäinen riktar i en ledare hård kritik mot Cancerfonden och hur vi i Cancerfondsrapporten 2018 beskriver socioekonomins påverkan på överlevnad i Cancersjukdom. Kritiken bygger hon på den debattartikel som onkologerna Peter Nygren och Gustav Ullenhag tidigare skrivit i Uppsala Nya Tidning. Dessvärre har hon uppenbarligen varken läst vår replik i UNT, kapitlet i Cancerfondsrapporten 2018 eller den rapport EY låtit göra och som vår granskning bygger på.
I vår replik i UNT välkomnar Cancerfonden debatten. Vi kan också konstatera att Cancerfonden är överens med Nygren och Ullenhag om de komplexa orsakerna till ojämlikhet när det gäller dödlighet i cancer. Vi vidhåller dock att vi måste rannsaka orsakerna till faktum: cancervården är inte jämlik i alla stycken.
Till skillnad mot vad Kärkkäinen påstår så redovisar vi i rapporten en mängd förklaringar till rådande ojämlikheter. Lågutbildade har svårare att ta till sig information given av vården. Personer med låg utbildning har en högre tröskel till att söka sjukvård, de ställer färre frågor i mötet med sjukvården och deltar i lägre grad i screeningprogram. Därtill finns skillnader i livsstilsfaktorer som leder till olikheter i diagnosprofil, samsjuklighet osv.
Listan kan göras längre och den retoriska frågan infinner sig: Vilken instans äger det huvudsakliga ansvaret för att överbrygga dessa skillnader i beteende om inte vården? Det är åtminstone så vi tolkar Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), kap 2 §1 och kap 3, §1 och 2.
Vill Catarina Kärkkäinen fördjupa sig i ämnet finns det ett stort antal vetenskapliga studier, flera refererade eller nämnda i EY:s granskning och Cancerfondsrapporten, som visar att personer med låg socioekonomisk status ibland är i ett sämre läge även när man mäter vårdprocesser som utfall snarare än dödlighet.
Ulrika Årehed Kågström
Generalsekreterare Cancerfonden
Jan Zedenius
Överläkare och medicinskt sakkunnig på Cancerfonden
Svar direkt:¨
Till skillnad mot vad Ulrika Årehed Kågström och Jan Zedenius skriver i sin replik har jag naturligtvis läst Cancerfondsrapporten. Precis som jag skriver i min ledare finns det en mängd sätt på vilka socioekonomiska faktorer som utbildningsnivå påverkar hälsa, sjukdom och livslängd – och precis som jag skriver behandlas dessa i rapporten.
Problemet uppstår när Cancerfonden ska summera sina slutsatser. Då heter det plötsligt: ”Ojämlik cancervård kostar varje år 2 900 liv.” Följaktligen är det även vinkeln i Ekots inslag: ”Studien visar alltså att 2 900 människor i Sverige dör för att de inte får bästa tillgängliga vård.” Så för man inte hederlig diskussion om ett viktigt ämne. Jan Zedenius förklarar i UNT att rubriken syftade till att väcka uppmärksamhet och locka till läsning – inte att förklara komplexa sammanhang.
Må så vara. Men faktum kvarstår att en onyanserad debatt riskerar att försvåra vårdens viktiga uppgift – om patienter och anhöriga får höra på radio att de kan förvänta sig dåligt bemötande, vård och behandling – vilket sannerligen inte är vad Cancerfonden vill.
Socioekonomiska faktorers betydelse för hälsa, sjukdom och livslängd är väl värda att belysa och problematisera. Debatten måste dock utgå från sanningen – rubrikvänlig eller inte. Det är ett ansvar som delas av alla som deltar i den, inte minst en viktig aktör som Cancerfonden.