Precis som 2008 när Ryssland försökte tvinga Georgien att stanna utanför Nato delar ryska myndigheter nu ut ryska pass till ukrainska medborgare på Krim. De tycker sig därför kunna hävda att man skickar militära konvojer för att skydda ”sina” medborgare.
Agerandet förskräcker. Men för den som följt den ryska utvecklingen är den inte väldigt förvånande.
Ryssland har under senaste åren inte bara använt gas som utrikespolitiskt påtryckningsmedel. Samtidigt som USA dragit sig tillbaka från Europa och skiftat sitt säkerhetspolitiska fokus mot Asien har Ryssland moderniserat krigsmakten, brutit avtal om rustningsbegränsningar och stationerat större andel av sina trupper i den europeiska delen av landet.
Putin har under senaste dagarna visat att han är beredd att använda de militära musklerna om det krävs. Det har skärpt konflikten mellan Nato och Ryssland. Men de geopolitiska förhållandena i vårt närområde var förändrade redan innan Krimkrisen.
Flera böcker har på senare tid uppmärksammat den nya säkerhetspolitiska situationen i Ryssland och runt Östersjön och vilka krav den ställer på Sverige.
Bland dem märks särskilt riksdagsledamoten Mats Johanssons (M) bok Kalla kriget 2.0 – Ryssland rustar (Frivärld/Timbro 2013) och tidigare rektorn för Försvarshögskolan Karlis Neretnieks (red.) Nato – för och emot (Kungliga Krigsvetenskapsakademin, 2013).
Krisen i Ukraina verkar nu äntligen lett till att regeringen vaknat och börjat visa gryende förståelse för att Sveriges försvars- och säkerhetspolitik är baserad på ett antal felaktiga antaganden om framtiden – som grundades efter Sovjetunionens sammanbrott på 1990-talet.
En som visar denna insikt är försvarsminister Karin Enström (M). Till TV4 Nyheterna säger hon:
”Det är ett allvarligt läge och det är oroande. Rysslands agerande är oacceptabelt. Självklart hoppas vi på att det här kommer att få en fredlig lösning. Men likväl: Europas säkerhetspolitiska situation är förändrad och det här innebär förändringar även för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik.”
Sverige lägger i dag mindre än 1,2 procent av statsbudgeten på försvaret, vilket är minst av alla länder i vårt närområde. Riksrevisionen konstaterade strax före jul att Försvarsmaktens mål och resurser inte hänger ihop. Det saknas både material och personal för att försvaret ska klara de uppgifter politikerna redan beslutat om. Och för Ukraina är det inte mycket till tröst att den ryska upprustningen skett ”från en låg nivå”.
”Enveckasförsvaret”, ”särintresset” och ”ryska påsken” fungerade som försvarspolitiska ögonöppnare för den breda allmänheten.
Att det skulle krävas en stor internationell kris för att regeringen skulle ta frågan om yttre hot på allvar imponerar inte. Men ett sent uppvaknande är bättre än inget.