Samtidigt måste något göras åt kostnaderna

Beslutet att utöka den personliga assistansen med sondmatning och andningshjälp är oomstritt och kommer att genomföras utan kontroverser. Det är den lätta deluppgiften. Betydligt svårare kommer det att bli att minska de skenande LSS-kostnaderna.

Politikerna har den svåra uppgiften kvar.

Politikerna har den svåra uppgiften kvar.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Politik2019-02-23 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.

I torsdags presenterade regeringen ett förslag om att förbättra den personliga assistansen för vissa funktionshindrade genom att räkna sondmatning och andning till ett grundläggande behov, i stället för en sjukvårdande insats. Enigheten bland riksdagspartierna är stor i frågan, förändringen möjliggjordes i själva verket av Moderaternas Kristdemokraternas budget, som antogs av riksdagen före jul.

Problemet är bara att denna för många efterlängtade reform införs samtidigt som det råder ett skriande behov av att dämpa kostnadsutvecklingen för LSS, eller lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

I motsats till de flesta andra statliga utgiftsposter saknas ett tak för hur mycket kostnaderna för assistansersättningen kan stiga. De som beviljas LSS har med åren blivit fler och fler, framförallt har antalet timmar per person ökat. Ersättningarna har varit så lukrativa att branschen har lockat åt sig kriminella. Lagen är dessutom så vag och otydbar att Försäkringskassans användning av den inte följer några tydliga direktiv.

När LSS infördes 1994 beräknades den årliga totalkostnaden till 3,3 miljarder kronor (justerat till dagens penningvärde). År 2017 landade notan på 28 miljarder, vilket är mer än vad barnbidraget eller hela Polisen kostade.

Enligt nationalekonomen och journalisten Micael Kallin, som grundligt gick igenom LSS-frågan i nättidskriften Kvartal (23/7, 2018), får andra vårdbehov stå tillbaka. Det gäller inte minst den stora gruppen funktionshindrade som inte omfattas av LSS.

”Drygt 67 000 personer med funktionshinder får i genomsnitt cirka 20 000 kronor om året i statlig handikappersättning”, skriver Kallin.

Detta samtidigt som de 15 000 individer som omfattas av LSS får stödinsatser som i snitt uppgår till 1,8 miljoner om året.

Den statliga LSS-utredningen som föreslog vissa förändringar i rätten till assistansersättning togs inte väl emot när den presenterades i januari. Men samtidigt är det uppenbart att något måste göras. Därför är det oroande att regeringen, på riksdagens uppmaning, som första åtgärd bestämmer sig för att expandera utgifterna.

Beslutet att utöka den personliga assistansen med sondmatning och andningshjälp är oomstritt och kommer att genomföras utan kontroverser. Det är den lätta deluppgiften. Betydligt svårare kommer det att bli att minska de skenande LSS-kostnaderna.

Ledare