För 40 år sedan började jag skriva ledare vid sidan av andra tidningsjobb. Då hade jag jobbat som sportjournalist, allmänreporter, nyhetschef, nattchef, redaktionschef, varit lokalredaktör, svarat för specialtidningar, skött kvinnosidor, jordbrukssidor, motorsidor och allt vad det var.
Och just nu har jag även uppdraget att skriva en ganska omfattande bok om tidningar. Den ska vara klar om två år.
Jag tror att jag har en hyggligt bred erfarenhet i det här jobbet.
Men i alla funktioner har det varit väldigt annorlunda. Som nattchef har man yttersta ansvaret för att få ut tidningen i tid med inte minst snitsiga förstasidor. Som nyhetschef ska man jobba fram användbart material och ta tuffa beslut. Som allmänreporter ska man försöka skriva tillräckligt intressant så att folk fortsätter läsa, och så vidare.
Visst har jag trampat folk på tårna många gånger. Främst kanske som sportjournalist på den tiden när man själv skulle tycka till om alla spelare och inte frågade tränarna vilka som hade varit bra.
Och inte heller har jag varit populär hos alla amatörskådespelare när jag skrivit om lokalrevyer och liknande.
Det hör till det här jobbet att våga tycka, våga skriva om känsliga saker, våga gräva fram skandaler som inte precis ger pluspoäng hos alla inblandade. Men man skriver för läsarna och inte för idrottsföreningar, teatersällskap eller politiska föreningar. Den journalist som har en annan uppfattning bör övergå till korgflätning.
När man skriver om politik blir det rätt konstigt ibland. Alla politiker har inte samma elefanthud som många idrottsmän, som måste tåla att bli ifrågasatta offentligt och hamna i isskåpet utanför laget ett tag. Det finns gott om ömhudade politiker med babyskinn som bollar vårdslöst med mångmiljonbelopp men inte tål kritik när de tappat penningpåsarna i golvet. De har förstås hamnat fel.
Men det finns även ledarskribenter som inte är journalister utan lätt faller in i de ömhudades klagokör som välavlönade gråterskor och ser sig själva främst som en del av ett parti. Jag minns förresten när jag var nattchef på Östra Småland (S) på 1960-talet och legendariske folkpartiledaren Bertil Ohlin avgick efter 23 år. Då bad politiske redaktören mig att inte göra någon stor artikel ... Journalist? Pyttsan.
Jag har oftast skrivit ledare i moderata tidningar. Men det hindrade inte att jag var så frän i kritiken mot en del svaga moderata politiker i Västernorrland en tid att gruppledaren i landstinget åkte till Luleå och bad Västernorrlands-Allehandas dåvarande styrelseordförande Ivan Lennestål att sparka mig som chefredaktör. Tala om en onödig resa ...
Och som politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren skrev jag mycket om den moderata splittringen i Luleå. Länsordföranden uppmanade då moderater på ett möte att inte svara när de såg mitt telefonnummer på displayen. "Svarar ni ändå så säg som det är, för oftast vet han allt och är bara ute efter en kontroll."
Jag är stolt över reaktionerna mot att jag hade gjort ett journalistiskt jobb och tyckt till mot det som jag tyckte var fel utan tanke på något partis bästa. Så måste det vara om man ska våga se sig själv i spegeln. Man ska tycka med hjärnan och inte ängsligt med en partibok vilande mot hjärtat!