När jag var i Boden i veckan kom nyheten om att Västerbotten och Jämtland drar sig ur projektet "storregion". Jag kände en lättnad, ja till och med en glädje.
Länge har jag argumenterat emot. Jag minns att redan Anders Sundström på sin tid som distriktsordförande pratade om samarbete och sammanslagning över länsgränserna. Sedan dess har Göran Persson som statsminister starkt drivit frågan, för att sedan när han avgått ändrat åsikt. Persson tror inte alls på storregioner längre.
Men det finns en som envist stått emot all kritik och stora protester från väljarna nämligen Kent Ögren. Han har säkert inte gett upp utan hoppas fortfarande på att storregioner ska bli en verklighet.
Det finns anledning att fundera på vad som driver honom. En sak är säker, han vill givetvis väl; men som landstingsråd har han ett tufft jobb.
Landstingen har stora demokratiska problem och svårt att uppfylla sitt uppdrag. Det är den regionala nivån som har lägst förtroende bland väljarna och med tanke på framtiden står inte minst sjukvården för enorma kostnadsökningar. Vi både lever längre och kan bota allt fler sjukdomar.
Ändå har jag väldigt svårt att förstå drömmen om storskalighet. Vad är det som gör att nästan alla politiker tror att allt blir bättre och billigare bara det är stort?
Argumenten har vi hört, den bästa läkarvården får vi på stora sjukhus, den bästa undervisningen kräver stora skolor. Sist men inte minst - den bästa demokratin blir effektivare om underlaget är många människor och få politiker. Därför har vi nu fått uppleva en massdöd av mindre sjukhus, färre specialavdelningar som BB och akutsjukvård. Byskolor läggs ner på löpande band.
Har vi då blivit lyckligare och tryggare? Känner människor större tillförlit till de ansvariga politikerna? Så är det givetvis inte. Men den storskaliga demokratin förenklar svåra beslut. Politikerna är ju inte längre så nära människorna det berör och dessutom körs demokratin baklänges.
Folket har ingen talan, däremot ska de politiska besluten förankras, i den bemärkelsen att folk ska förstå att politikerna ändå vet bäst.
Det toppstyrda och rationella har vi fått från verkstadsindustrins gamla organisationsmodell som utformades i början av 1900-talet. Industrin har för länge sedan övergivit modellen, den tror på plattare organisationer och aktiva och engagerade medarbetare, men av någon anledning lever den kvar i välfärdsstaten och bland den styrande eliten.
Jag tänkte att det är trots allt ett under att så sönderorganiserade strukturer fungerar, ända tills jag insåg att de gör de ju inte alls. På alla områden har välfärdstaten stora problem och politikerna står handfallna utan lösningar. De som är i störst behov av trygghetssystemen får ingen hjälp.
Den storskaliga rationella skolan klarar inte sina mål och ungdomar slås ut. Rätten att leva och bo var man vill i landet är mest vackra ord. Sjukvården drar ner, skolorna läggs ner, posten slutar komma, statliga myndigheter flyr, inga kommunikationer, inga affärer vilket självklart leder till utflyttning.
Jag kan inte tro att Kent Ögren vill ha storregion bara för att ha några människor kvar att styra över. Men självklart är det så att ju större och rationellare den politiska makten blir, desto mindre behöver den ta hänsyn till den lilla enskilda människan.