Ibland kommer jag inte ifrån att Sverige är en ankdamm. En liten inskränkt nation där det gäller att säga rätt saker som passar in i mönstret.
Vi har en demokratisyn, en konsensus i samhället som inte får brytas. När någon gör det brakar helvetet lös och åsiktspoliser från olika politiska hemvister kliver fram och brutalt bryter ner den som sticker upp.
Du får inte säga något som någon annan kan uppleva som kränkande. Där är gränsen oerhört högt satt. Vi fick våldsamma diskussioner på grund av att GB döpte en glass till Nogger, det kunde missuppfattas hävdade många och jämföras med ordet "nigger".
Du får heller inte utmana det egna partiet. Konsensus säger att vi tycker som ledningen, kritiken får finnas om den är snäll, men det viktigaste är att vi skäller på den politiska motståndaren - oavsett vad den säger. Partipolitiken är nämligen viktigare än politiken.
När Fredrik Reinfeldt i en intervju med TT förklarade att arbetslösheten i första hand fanns bland invandrare och inte bland "etniska svenskar mitt i livet" öppnades dammluckorna och debatten fullkomligt stormade fram. Reinfeldt hade överträtt gränsen. Stefan Löfven var chockad, när det gäller arbetslöshet finns det inga vi och dom dundrade han, och fick en uppretad vänster med sig i sin kritik.
Reinfeldt hade visat att han stöttade Sverigedemokraterna var slutsatsen.
Därmed hade en dimridå lagts på ett problem som vi verkligen borde diskutera, nämligen att invandrare är diskriminerade i Sverige, på många sätt.
Många lever i fattigdom och trångboddhet, de är diskriminerade på arbetsmarknaden och tvingas av regler som politikerna satt upp att läsa svenska och diverse annat i minst sju år innan de får närma sig arbetsmarknaden. De får dessutom skulden för sin utsatta position av främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna.
Men vad värre är att etablissemanget har bestämt att SD är en skamfläck för demokratin och därmed att de inte ska bemötas mer än nödvändigt. Så när Jimmie Åkesson i partiledardebatten nyligen reste frågan om den illa fungerande integrationspolitiken var det ingen som tog diskussionen.
Det innebär att de politiker och partier som bär ansvar för invandrarnas svåra situation, inte tar det ansvaret för politiken utan överlåter till Åkesson att tala om hur det är och indirekt bidra till att skylla problemen på invandrarna själva.
Jag tyckte att Fredrik Reinfeldt hade rätt, arbetslösheten bland invandrare som är ett jätteproblem. Äntligen var det en ansvarig politiker som pekade på problemet och dessutom sa att något måste göras åt det.
Det är nödvändigt att synliggöra den diskriminering som pågår gentemot invandrare. Vi behöver invandrare, många invandrare och det vår uppgift att se till att de får en dräglig chans i det här landet.
Men det skulle jag inte ha sagt. Genast fick jag en uppretad kader av vänsterpoliser efter mig. Hur kunde jag framställa mig som vänster vrålade de? Jag var en svikare som inte kritiserade Reinfeldt, konsensus inom vänstern hade bestämt att påhoppen på Reinfeldt var viktigare än invandrarnas utsatta läge.
Ankdamm är ordet!