Häromveckan blev Kjell Marainen i Vittangi miljonär och fick stor uppmärksamhet. Prestationen var att han hade suttit i en tv-studio och skrapat på en trisslott. Under tio månader drygar den ut lönen på Sameradion med 100.000 kronor.
Visst, jag gratulerar honom och är inte det minsta avundsjuk ... Har själv skrivit om åtskilliga som fått betydligt lägre vinster.
Men vilka är vår tids hjältar egentligen?
En företagare som tar ut en miljon under ett knappt år betraktas ju närmast som en halvskummis som fifflat med bokföringen och gett stackars anställda svältlöner. Och det är förresten inte så värst många vanliga företagare som kan ta ut så mycket pengar ens när verksamheten går väldigt bra.
Men vinner man på trav eller trisslotter är det en annan sak. Då blir det hyllningar och ryggdunkningar.
Är det inte dags för lite omvärderingar?
Jag unnar folk att vinna pengar. Men jag unnar också företagare i Boden, Luleå, Kalix eller Piteå att få hygglig ersättning för det arbete de utför. De tar onekligen stora risker när de startar eget, ger andra jobb och satsar på att utveckla företagen. Några reglerade arbetstider gäller inte heller.
Mina föräldrar jobbade sju dagar i veckan - plus en massa nätter - under flera decennier.
Min mamma var servitris på anrika Gyldene Freden men övertygades till sist av Evert Taubes tjat om att hon skulle lämna livet i Stockholm. "Åk hem till landet", sade han till henne nästan dagligen när han dök upp för att sitta i Fredens trappa och spela och sjunga. Min pappa var underbetald anställd vid en pantbank.
Så småningom satte de allt på ett kort, lånade av släktingar och startade en klädbutik som efter några år blivit tre butiker med åtta-tio anställda. Premiärdagen visste mamma inte ens hur man använde kassaapparaten ... Och pappa måste rusa till banken för att ordna växelpengar, något de inte tänkt på i en tid när alla betalade kontant.
Hur många liknande satsningar har inte gjorts? Ibland har de lyckats, men ibland har det gått åt skogen också för liknande noviser som mina föräldrar ...
Runt om i Norrbotten finns det gott om vardagshjältar som vågat ta risker i en tuff företagsvärld och några klarar sig hyggligt också. Trots att företagsklimatet är för dåligt i det här länet därför att politikerna inte inser det fulla värdet av företagsamheten som via skatter och jobb generar intäkter till de offentliga verksamheter som de ansvarar för. Och bidrar till att hålla deras kommuner levande.
Det finns hjältar inom många områden, men ibland tycker jag att urvalet känns orättvist. Det är väl roligt att uppmärksammas efter ha vunnit på skraplott eller sedan några hästar kutat som man hoppats. Men de som tar risker och/eller får några kronor på eget tufft arbete ska inte glömmas bort i positiv mening.
SLUTLIGEN ...
... ser jag att kommunalrådet Lennart Holmlund (S) i Umeå surnat till över att västerbottningarna inte får eget utan Norrbottens tv-väder. Han skäller på tv-producenterna i Stockholm som inte kan läsa kartor... Nåja, nu håller sig många med mobiltelefoner som ger väderprognoser för varje timme under tio dagar framöver så det borde inte vara något stort problem. Men Lennart Holmlund har kanske bara en svart bakelittelefon, standardmodellen på 50-talet?