Det känns aldrig bra när ledande politiker plötsligt byter stol och blir chefstjänstemän.
Malin Lagerwall, tidigare Konradsson, i Luleå ska nu bli stadsbyggnadschef efter att ha varit socialdemokratisk ordförande i kommunens Lulebo. Stadsbyggnadschef (S), om man så vill. Vilket förtroende inger det?
Nu säger hon att hon lämnar alla politiska uppdrag. Det har vi hört tidigare.
Hon dök plötsligt upp i valet 2006 ur tomma intet, hamnade på valbar plats på valsedeln för fullmäktige när sossarna smått i panik jagade nya unga förmågor. Till allmän häpnad blev hon direkt ordförande i miljönämnden efter valet. Kommunalrådet Karl Petersen (S) hade gett henne draghjälp genom att matcha henne som av de unga sossar ”som i framtiden kommer att låta höra tala om sig”.
Men efter två år hoppade hon av – och skulle lämna politiken. Lagerwall, som beskrivits som självständig och framåt, gick också emot detaljplanen för Lulsundsberget på Kronan. Men när frågan kom upp i fullmäktige vek hon ner sig för att rädda sossarna från en återremiss … Den politiska karriären var viktigast.
Ett tag därefter hoppade hon ändå av politiken under buller och bång. Tydligen efter vass intern kritik.
Men efter valet 2010 ångrade Lagerwall sig och var plötsligt politiker med stor makt igen. Som socialdemokratisk ordförande i Lulebo. Och nu blir hon partiets, eller kommunens, stadsbyggnadschef och ska lämna politiken igen … Lite av en politisk jojo!
Socialdemokraterna i Norrbotten har länge haft svårt att rekrytera nya unga krafter. Det gäller inte bara i Luleå. Efter de pinsamma SSU-skandalerna lär det inte bli lättare att hitta yngre kandidater som tål dagsljus och att synas under förstoringsglas. Det är väl dessutom oklart vilka som fortfarande finns tillgängliga när de rättsliga processerna har avslutats.
Efter valet 2006 skulle förresten 23-årige SSU-basen i Norrbotten Johan Sparrman bli ny ordförande i tunga byggnadsnämnden i Luleå trots att han aldrig hade suttit i den och saknade erfarenhet från området. Nämnden hade under åtskilliga år styrts av med järnhand av ”de tre musketörerna” P G Isaksson (S), Gustaf Groth (M) och Lennart Lindström (C), något som hade retat många i alla läger.
Johan Sparrman var också en av de påläggskalvar som Karl Petersen lyfte fram. Men han förlorade ändå knappt omröstningen om ordförandeposten till Kaj Hedstig och fick som plåster på såren bli vice ordförande i barn- och utbildningsnämnden. Efter ett drygt år hoppade även han av …
Det räcker inte att satsa på yngre personer. De måste vara beredda att ta ansvar också. Innan man placerar dem på tunga ordförandeposter måste de vara stabila och veta vad de ger sig in på. Malin Lagerwall har nu lyckats med konststycket att lämna två mycket tunga ordförandeposter på kort tid och att hoppa av från politiken två gånger.
Det är klart att partiet är nöjt med att ha fått en ur sin allra innersta krets på en tung chefspost som tjänsteman. Helst vill man väl att alla chefer ska ha partiböcker med stora rosor på framsidan och gå i förstamajtågen så att man ännu mera suddar ut gränserna mellan tjänstemän och politiker.
Men vill väljarna i Luleå verkligen ha den ordningen i stadshuset?