Det var som om klockorna stannade när jag hörde äldreomsorgsminister Maria Larssons småländska stämma slå fast att regeringen inte ger någon ersättning till de vanvårdade barnen. Vi har verkligen gått till botten med detta sa Maria Larsson, men det går inte att ge någon ersättning eftersom det inte går att göra rättssäkert och rättvist, var hennes slutsats. Men en ceremoni skulle de vanvårdade få och en ursäkt.
Vad tänkte barnen som samhället svek och svek ingen! Hade jag varit drabbad skulle jag ta Maria Larsson ord som en spottloska i ansiktet och en spark i arslet.
Vilket hån! Det är 5.000 människor som det berör, 5.000 som lever och som mellan åren 1920 och 1980 trakasserats, vanvårdats och misshandlats i staten namn. Barn som fortfarande lider av sviterna, barn som fått sina liv förstörda men många är ändå överlevare som tagit sig vidare och rest sig upp.
Men det handlar inte bara om den rent mänskliga tragedin. Den viktigaste frågan handlar om mänskliga rättigheter och rättstrygghet. Nämligen hur långt kan en stat gå när det gäller behandling av enskilda människor utan att behöva ställas till svars för sitt agerande?
Jag har länge förvånats över att när staten är inblandad i övergrepp eller i andra tragiska händelser som drabbar människor så finns det aldrig någon ansvarig. Det anses till och med fult att peka ut någon ansvarig. Staten behöver med andra ord aldrig ta ansvar för den politik som förs eftersom det ofta anses som Maria Larsson sa - det är för rättsosäkert att peka ut någon.
Därför är det okej att många barn far illa i statens vård, att de tar livet av sig eller på annat sätt för sitt liv förstört. Det är inte bara fram till 1980 som barn i statlig vård farit illa. Än i dag far barn som är omhändertagna illa. Det kommer larmrapporter varje år om hur omhändertagna barn kränks och skändas. Det pågår nu också men det har ändå ingen betydelse det kommer ändå aldrig att finnas någon ansvarig.
Socialstyrelsen kommer med rapporter varje år. Där står att läsa att tonåringar som placerats i institutionsvård löper stor risk för kriminalitet, missbruk, psykiska sjukdomar och en för tidig död.
Någon ansvarig kommer vi aldrig att hitta. Politikerna tar inget ansvar, socialnämnderna tar inget ansvar. Vi kan gå till EG-domstolen med vargjakten och få statens fälld för oansvarig rovdjurspolitik. Men människor, barn är inte utrotningshotade. Därför kan en oansvarig politik pågå i decennier utan att någon bryr sig. Det är alltid enklast att lägga ett individuellt ansvar på de som far illa.
När det gäller Maria Larsson har jag mycket svårt att förstå hennes agerande. Vi ska inte skylla på henne skrev någon i kommentarerna, det är regeringens ansvar. Jag håller inte med! Kristdemokraterna håller på att regera sig till döds. De har två profilfrågor, gamla och barn och på bägge områdena har de fått backa från sina krav.
Jag skulle aldrig ställa upp på det. Partiet når inte riksdagsspärren, de sviker sina väljare och förlorar all trovärdighet när det gäller etik och moral. När det gäller de vanvårdade fosterhemsbarnen säger både etiken och moralen att 250.000 kronor som ursäkt för alla förlorade år vore en bra gest och ett bevis på att politiken kan ta någon form av ansvar.