Jag var politisk chefredaktör för NSD när diskussionen om vårt deltagande i valutaunionen rasade som värst och när folkomröstningen genomfördes. Då var NSD den största EU-kritiska tidningen i Norden.
Det var en tuff tid eftersom de socialdemokratiska ledarna var för - liksom Norrbottens partidistrikt. Att tidningen inte gjorde som partiledningen sa retade många.
Det som retade mig mest var den banala argumentation som användes av det stora maktetablissemang som ville se ett svenskt medlemskap.
Vi väljare blev behandlade som mindre vetande och ett av de främsta argumenten var att allt skulle bli så bra eftersom vi skulle slippa växla när vi åkte utomlands om vi gick anslöt oss till
euron.
Jag tror att väldigt många svenskar röstade nej på grund av etablissemanget överlägsenhet i samtalet med väljarna. Det var som om vi inte förstod ekonomi och framför allt förstod vi inte vårt eget bästa.
I dag är EU:s ekonomi i fritt fall. Läget är mycket osäkert och många har förutspått valutaunionens sammanbrott.
Det inger knappast något större förtroende när det spekuleras
i att medlemsländerna ska söka nödhjälp utanför Europa.
Det finns inte längre pengar att rädda Grekland, Italien och Spanien och alla länder som är i ekonomisk kris. Därför införs nu en investeringsmekanism för särskilda ändamål, där de hoppas att växande ekonomier såsom Kina och Norge ska satsa pengar. Snacka om riskprojekt!
Krismötena avlöser bara var-
andra och problemen blir allt större att få länder som Tyskland och Finland att betala till detta
enorma stödpaket.
Det är lätt att vara efterklok, men det var feltänkt att infösa så många länder med så olika förutsättningar, inte minst ekonomiskt i valutaunionen. Det löser nog knappast några problem inför fortsättningen att straffa de länder som inte följer regelsystemet.
Folkomröstningen om euron
visar på folkomröstningars betydelse.
I frågor där politikerna inte har några större sakkunskaper än
vi vanliga väljare, utan där det
snarare handlar om att vi tror hur det blir, är det oerhört viktigt att folket får säga sitt.
Ja-sidan trodde att det skulle bli bra och de kunde omöjligt förutspå den kris som EU nu befinner sig i. Nej-sidan som var mer skeptisk kunde säkert inte heller i sin vildaste fantasi tro att läget skulle bli så allvarligt.
Väljarnas beslut att säga nej var ett lyckokast. Det erkänner allt fler politiker och ekonomer i ledande ställning. Det finns fler områden där folket måste få säga sitt. Kärnkraften är en sådan fråga. Också
där handlar det mer om tro än om faktiska kunskaper.
Experterna är relativt ense om fördelarna och bristerna med kärnkraften, de skiljer sig åt på en avgörande punkt, nämligen att en del tror att problemen gör att lösa medan andra tror att det kommer att sluta illa.
Så därför ska inga avgörande beslut om kärnkraften fattas
utan en ny folkomröstning.
Tro - det kan vi alla göra.