Anders Behring Breivik bestämde sig för att skjuta av framtidens socialdemokratiska politiker. Det var en noga planerad attack, han visste att partiets rekryteringsbas fanns på Utöya. Breiviks brutala agerande fick oss att tänka efter, att stanna upp och fundera över extremisten och hans livsluft.
Breivik ser ut som en nordisk gud, som en modell för den ariska rasen, han är tillika ett barn av det nordiska välfärdssamhället, han är formad av det, fostrad i det och en del av det. Två frågor måste ställas: Varför kom han att hata socialdemokrater? Och vilket samhälle skapar en sådan människa?
Det finns inga givna svar, förklaringen på Breiviks beteende kommer att ta tid. De enklaste svaren som nu framförs men inte leder någonstans är att bara avfärda honom som en galning, en ond människa. Dessutom kryddas den analysen med att det är någon annan som bär skulden till hans agerande. Alltså inte samhället, inte politiker i allmänhet och inte vi.
Främlingsfientliga krafter är enkla att peka ut. Många särskilt på vänsterkanten menar att det är partier som Fremskrittspartiet och Sverigedemokraternas fel att rasismen växer. Om dessa inte spred sina fördomar vore livet enklare.
Det märkliga är att förespråkarna för att det är "någon annans fel" aldrig reflekterar över varför främlingsfientligheten fått bäring. Vad beror det på? Är det bara folk som är dumma i huvudet och inte begriper bättre som bär dessa idéer?
Rasism, främlingsfientlighet och inskränkthet växer ofta i tider av kris. Hitler, som också hatade socialdemokrater, inledde sitt segertåg under 1920-talet med depression och ekonomisk kris. Nazismen spred sig över Europa.
I Sverige gick S och dåvarande Bondeförbundet samman för att mota de "onda krafterna". Receptet blev att satsa på stora reformer för arbetare och bönder som gav arbete och inkomster. Länge lyckades Sverige hålla främlingsfientliga partier på mattan.
I Norge gick det sämre. Fremskrittspartiet bildades 1973 som en protest mot byråkrati och statliga ingrepp i folks privatliv, de protesterade mot höga skatter och den liberala invandrarpolitiken. Allt som socialdemokratin stod för med andra ord.
Men också i Sverige började kritiken växa. Krisåren på 1990-talet då välfärdssystem bantades, privatiserades i vissa delar och den ekonomiska politiken förändrades skapade ett missnöje. Ett vanligt konstaterande bland folk var och är fortfarande; "jag är inte rasist men, vi har inte ens råd att ta hand om våra gamla, medan invandrarna tar alla bidrag".
Det groende missnöjet bemöttes aldrig, den liberala vänstern tog sin förda politik i försvar och gick till motangrepp. Det blev fult att peka på problem med integrationen, i stället stämplades folk som rasister. Resultatet blev att många missnöjda gick under jorden och samtalet avstannade. I stället började folk klaga hemma, hos grannarna och samtalet i taxin.
I dag har hatet hos vissa exploderat, vi ser det bland annat i sociala medier.
Jag önskar att politiker hade förmågan att vara självkritiska och våga prata om problemen och försöka lösa dem. Integrationspolitiken är en avgörande fråga för alla partier. I synnerhet Socialdemokraterna borde nu ha goda skäl till att ta ledningen i ett samtal om solidaritet och sammanhållning i en globaliserad värld.