Kent Ögren såg nöjd ut när han i landstingsstyrelsen häromdagen klubbade nedläggningen av operationer vid Kalix sjukhus.
Drygt 1.000 operationer per år flyttas till Sunderbyn och Gällivare sjukhus och besparingen förväntas bli 7 miljoner kronor. I ett större perspektiv är det en struntsumma! Det är Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som står eniga bakom beslutet.
"Den här nedläggningen är en liten fråga" hävdade Monica Carlsson (V). Hon pekade i stället på det svåra jobbet att klara vården för länets åldrande befolkning. Att flytta 1.000 operationer kan tyckas vara en liten fråga men det är inte första gången som landstinget drar ner verksamheter i Kalix, i Kiruna och Piteå.
Successivt urvattnas de små sjukhusen på kompetens och verksamheter. Varje nedläggning följer samma mönster. Centrala politiker låtsas att det är en pytteliten förändring och snackar alltid om den åldrande befolkningen.
Jag är helt övertygad om att landstingsledningen vill länet väl, men av någon anledning har de inte förmågan att se den verklighet vi lever i.
Kent Ögren och hans politiska kompanjoner lever kvar i det gamla industrisamhället där lösningen på alla problem var just storskalighet och koncentration. Att det levande samhället Harsprånget numera bara har ett stoppskylt kvar ser säkert många som tidens gång, men tillåts den här koncentrationspolitiken fortsätta så är det snart kommuner och inte byar som kommer att försvinna.
Norrbotten har 249.000 invånare och har under senare år tappat 18.000 människor. De har flyttat, de tror inte längre på länet. Det är kanske inte så konstigt eftersom landstingets politiska ledning själva tycks ha tappat tron på ett levande län.
Det är ingen tillfällighet att just landstinget har de största problemen med den demokratiska förankringen och trovärdigheten.
De klarar helt enkelt inte att vara en sammanhållande regional kraft och de klarar inte dialogen med människor. Det blev också så tydligt i samband med nedläggningen av operationerna i Kalix.
Kommunpolitiker hamnar i konfrontation med sina egna politiker i Landstinget. De lokala politikernas vädjar om stöd till utveckling men i stället tvingas de acceptera åtgärder för avveckling. Dessutom med krav om att hålla käft - för partiets skull.
Personalen på sjukhuset har inget inflytande, inget att säga till om utan deras kompetens och kunskap nonchaleras. Personalen på de sjukhus dit operationerna ska flyttas möts också med tystnad trots att de hävdar att de redan i dag är underbemannande och överbelamrade med arbete.
Kyrkan i Kalix som också engagerade sig för de människorna som berör snästes surt bort av landstingsrådet.
Hur har det kunnat bli så här? Varför är det vänsterpolitiker som slår undan fötterna för de mindre kommunerna att utvecklas och överleva? Varför är det vänstern som har så svårt att föra en dialog med medborgarna?
I ett län som Norrbotten som alltid fått slåss för sin existens mot koncentrationen till storstäderna borde politikerna gå i täten för en ny politik som satsar på utveckling framtidstro och demokrati.
I det här perspektivet bör vi alla jubla över att storregionen inte blivit verklighet. Då hade det inte varit Kalix sjukhus som människor kämpat för, det hade varit Sunderbyn. Ur ett storskaligt perspektiv är det naturligtvis Umeå sjukhus som det bör satsas på, där kompetensen bör finnas.