Jag är på politikerveckan i Almedalen. Nästan alla som vill synas är här.
Utbudet är enormt så stort att just ingenting får genomslag.
Norrbotten är också här, flera gånger har jag stött på landstingets representanter. De gör reklam för att Sveriges bästa sjukvård. Det är mycket som är bra i Norrbotten när det gäller sjukvården, men en viktig faktor har landstingspolitikerna glömt.
De lägger ner allt de kan av sjukvård utanför Luleå, med
argumentet att det är för lite folk och det kostar för mycket pengar. Jag har hört dessa argument under flera decennier.
Men vad händer när allt utanför Luleå är borta? Det kan jag tala om! Då börjar politiker och sjukvårdsorganisatörer också plocka verksamheter från Sunderbyns sjukhus. Men den syn på centralisering och storskalighet som landstingspolitiker har kommer snart befolkningen i Norrbotten också att vara för liten. Allra helst om era politiska företrädare lyckas få storregionen. Då är Umeå den naturliga tillväxtorten, staden som växer med en sjukvård av hög kvalitet. Europas bästa kanske?
Centerpartiet har stuckit ut hakan denna vecka. Först den katastrofala smällen för alliansen när en stor majoritet av partiets distriktsordföranden slog fast att samarbetet inte är bra för centern.
Partiet har tappat sin plattform och sin identitet. Det är inget roligt besked till Maud Olofsson som satsat hela sin trovärdighet på att just hålla ihop alliansen och inte som sina företrädare vara den svaga länken.
Men den lojaliteten knäckte partiet.
Till råga på bjöd Fredrik Reinfeldt samma dag, som distriktsordförandena gick ut, in miljö-
partiet till regeringen. Miljö-
partiet som i praktiken också tagit en stor del av partiets väljare.
Maud Olofsson håller sig lite undan har jag noterat. Hon ställer inte upp i så många
intervjuer. Jag är övertygad om att hon egentligen inte ville avgå. En partiordförande vill lämna med flaggan i topp. Nu röner Maud Olofsson samma öde som Mona Sahlin.
Hittills har denna vecka i Alme-
dalen visat att blockpolitiken är i stor kris och att många partier brottas med stora interna problem. Socialdemokratin har heller ingenting att skratta åt.
Möjligheten är stor att miljöpartiet byter sida. Det finns inga argument emot om de får igenom sin miljöpolitik kryddat med makt och ministerposter. Miljöpartiet är dessutom ideologiskt obundna.
Vad blir det då kvar av vänsterblocket? Ett sargat vänsterparti där Lars Ohly vägrar att avgå. En
socialdemokrati som har stora problem med trovärdigheten både när det gäller den ekonomiska politiken och arbetslinjen.
Bortsett från Miljöpartiet så är det bara i Sverigedemokraterna det är förhållandevis lugnt.
Det är deras dag på söndag. Media kommer givetvis att bevaka partiet och följa
Jimmie Åkessons tal. Men han lär bli ganska ensam, de flesta (även journalister) kommer att lämna Almedalen, det blir just inte utfrågningar av Åkesson, inga roliga intervjuer efter talet.
Dörren stängs för detta föraktade parti. Tyvärr säger jag. Jag gillar dem inte, men vi säger oss ha en demokrati och att vi har olika
åsikter måste respekteras även om vi hatar det som motståndaren säger. Jimmie Åkesson kommer att tjäna på att bli utmobbad. Väljarna brukar reagera starkt på
sådant.